Diabetes

19 år med diabetes

20 februari 2012
19 år med diabetes

19 år med diabetesJa, idag är det 19 år sedan jag diagnosticerades med diabetes. Det var en lördag, och mamma och jag åkte till vårdcentralen efter att jag äntligen klämt ur mig att jag kliat mig blodig mellan benen i flera nätter och inte stod ut längre. Det är ju inget man direkt pratar med sin mamma om. Särskilt inte när man bara är 14.

På vårdcentralen konstaterades en rejäl svampinfektion och de tog blodsocker och urinsocker. Blodsockret låg på 19,1, urinsockret minns jag inte. Men det är inte ovanligt med svampinfektioner om man är diabetiker. I och med att man läcker socker i urinen höjs pH-värdet och det skapar en bra miljö för svampen.

Vi fick åka hem från vårdcentralen och packa för att sedan åka till barnakuten. Vi tog vägen om stans bästa kebabtallrik, eftersom mamma i chocken (och efter sin sjuksköterskeutbildning i början av 70-talet) trodde att jag aldrig mer skulle få äta något sånt. Tanken var väl fin på sätt och vis, men det smakade inte något vidare.

Sen kom vi upp på barnakuten. Jag tror att vi var hela familjen men jag vet inte. En läkare undersökte mig, och det jag minns bäst var att han ville att jag skulle andas på honom. Senare förstod jag att det var för att om man har en fettsyraförgiftning, ketoacidos, på grund av högt blodsocker så luktar man ofta aceton om andedräkten.

Första kvällen på sjukhuset

Sedan blev jag inlagd och fick ett eget rum. Läkaren räknade ut insulindoser och ganska snabbt kom det in en sjuksköterska till mig – jag minns exakt hur han såg ut, gröna kläder, blekt stor lejonman till hår och yvigt glatt manér – med en engångsspruta och en insulinampull i ett litet tråg. Det var min allra första spruta och det var basinsulinet insulatard som skulle injiceras i låret.

Jag gjorde injektionen själv. Lika bra att sätta igång omedelbart. Mamma satt bredvid på sängen och sjuksköterskan stod bredvid och instruerade. Jag fick även ge mig själv måltidsinsulinet actrapid i magen och äta lite. Men det är just lårsprutan jag minns. Och de första blodsockren jag tog i fingrarna med de vidriga engångstagarna som gör så ont.

Och så fick jag ju pevaryl. Mot svampen. Någon gång på kvällen somnade vi väl, mamma och jag. Det var bara vi då. Och jag minns när jag vaknade på morgonen att det var första gången på länge som jag sovit en hel natt utan att vara uppe och kissa en eller två gånger, och en natt då jag inte kliat mig blodig.

Smygande symtom och tiden efter diagnosen

Egentligen anade nog mamma att allt inte stod rätt till, men man vill ju inte att ens barn ska ha en så allvarlig, kronisk sjukdom. Och, symtomen kommer smygande och är lätta att missta för annat, särskilt när man är tonåring. Trötthet, håglöshet, huvudvärk, ökad törst, kissa ofta, ibland viktnedgång.

Efter diagnosen så kunde vi ju alla se tecknen som hade funnits där. Hur jag kunde dricka en liter apelsinjuice på tre minuter och alltid var törstig. Ingen hade väl märkt att jag varit uppe och kissat på nätterna, men någon natt hann jag inte till toaletten.Huvudvärken, tröttheten. Ja, och så svampen då, såklart.

Tiden på sjukhuset blev informationstät. Det var mycket att lära. Om sjukdomen, om min kropp, om behandlingen, om kost, om motion. Om allt, i stort sett. två veckor var jag inlagd och första veckan var det sportlov. Andra veckan fick jag ha skola på sjukhuset, vara i lekterapin och fick min första permission för att köpa tapeter till mitt rum med morfar.

Förutom att tapetsera om mitt rum köpte även mormor och morfar min första blodsockermätare. Den var gigantisk och väldigt dyr. Inte alls som dagens billiga och smidiga små apparater. Men ovärderlig. Jag måste säga att mycket av den här tiden var en dimma. Men jag minns att jag blev riktigt rädd när brorsan kom upp på sjukhuset dagen efter jag blev inlagd, vit i ansiktet, och kramade mig och sa att han älskade mig. Jag trodde nog att jag skulle dö. Och det trodde nog han också, chockade som vi var.

Dog gjorde jag ju verkligen inte. Snarare mådde jag ju bättre rent fysiskt. Sen var det dags att komma tillbaka till skolan och det riktiga livet, och min första dag i skolan höll jag en föreläsning om diabetes för min klass och visade mina sprutor och blodsockermätaren. Jag fick till och med sticka min klassföreståndare, underbara Marko, med koksaltlösning.

19 år, det är länge det

Jag tror att det tog flera år för den första chocken och reaktionen att släppa faktiskt. Nu har det gått 19 år, en oändlig tid när jag tänker på det, och vägen hit har knappast varit jämn eller enkel. Via insulinstrejk, ätstörningar, magproblem och så småningom ett eget engagemang i min hälsa.

Nu är jag mer eller mindre vän med min sjukdom. Jag kommer alltid att önska att jag inte hade den, men vi försöker åtminstone samarbeta nu för tiden. Eller ja, jag samarbetar och tar den på allvar utan att låta den ta över hela mitt liv. Och nu har vi varit med varandra i 19 år, ändå lär jag mig något nytt nästan varje dag. Det är väl så det ska vara, antar jag.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

1 kommentar

  • Reply Evelina 21 februari 2012 at 13:49

    Fint skrivet och intressant att läsa, även om det handlar om en jobbig sjukdom.

  • Skriv en kommentar