Mammaformen – att börja träna efter graviditet

Jag är ingen hurtbulle. Visst, jag har tävlingsdansat och tränat fem dagar i veckan, yogat, gymmat och dessutom socialdansat flera gånger i veckan, men jag skulle inte kalla mig hurtbulle för det. Jag drivs inte av träning, har inget behov som gör att det kliar i kroppen om jag inte får träna, och får inte en kick av träningen i sig. Däremot gillar jag ju effekterna: piggare, starkare, gladare, högre insulinkänslighet och bättre blodsocker.

Och nu har jag så smått börjat komma igång att träna igen. Det känns ännu viktigare nu, att vara stark och rörlig och orka leka med mitt barn – och att öka chanserna att få leva länge. För mig handlar träning mer om det än om utseende, även om det naturligtvis spelar in lite också.

Mammaformen – en ny inte alltigenom behaglig form

Men herregud. Mammaformen. Alltså, det första om vi ska vara lite ytliga. Jag har nog alltid varit lite rund, men ändå alltid fast i hullet. Efter graviditeten har allt liksom blivit … poröst. Tänk dig att du trycker in ett finger i en deg som jäser riktigt bra. Trivs inte helt i det. Med lite mer använda muskler kanske det kan bli lite mer färdiggräddat istället, liksom. Sen, det andra, djupare: fyfaan vad coolt det är att min kropp har skapat ett barn. Det går liksom inte att ta in. Är så mäkta imponerad och djupt ödmjuk inför kroppens förmåga, att det är svårt att inte hysa den största respekt för det. Måtte jag aldrig förlora det perspektivet. Samtidigt som det där porösa ändå stör. Lite.

Det tredje: redan långt innan graviditeten fick jag en frusen skuldra. Det påverkade min träning mer och mer i takt med att rörligheten minskade, även om jag fortfarande som nygravid simmade (om än enarmat, såg jätteroligt ut.) Inför graviditeten fick jag byta en medicin till betablockerare och fick ganska tungt att bli andfådd, med bröstsmärtor. Blev också andfådd för ingenting, så i takt med att jag blev större blev träningen allt mindre utförd. Promenader var väl det som funkade bäst, men inte ens det i slutet.

Utgångsläge och ambitionsnivå

Utgångsläget nu är alltså att starta från noll. Visst tar jag barnvagnspromenader varje dag och vilken befrielse att kunna röra sig igen! Men inget mer ansträngande att så. Eftersom jag vet att jag gärna lägger ribban alltför högt när jag ska satsa på något, och sen inte orkar fullfölja för att jag inte varit realistisk, har jag bestämt mig för att det ska få ta ett år att komma i form. Skynda långsamt. Och att göra det utifrån mina förutsättningar, utan att jämföra mig med andra.

Jag har inte heller möjlighet att träna på ett gym med barnpassning, och jag måste kunna träna så att min bebis kan vara med. Och så ska träningen funka med diabetesen också, och helst vara så att jag kan undvika känningar.

Hemmaträning och uteträning

Såhär ser min plan ut och nu har jag lyckats utföra den i fyra veckor. Varannan dag kör jag ett 20 minuters Zumba-express pass i vardagsrummet. Varannan dag för att jag inte pallar varje, och blir det mer sällan än varannan så är det för lätt att skjuta på och så blir det inte gjort. Jag har några Zumba-dvder sedan några år tillbaka, och expresspasset är lagom som start i den här situationen, men också ungefär så länge lille V orkar vara upptagen på egen hand (oftast tittar han något förbryllat på ömsom mig och ömsom teven). När expresspasset börjar kännas lite för lätt, kommer jag att lägga på små maraccashantlar.

Där har vi konditionspasset, och jag ser till att göra det på morgonen eller förmiddagen, innan vi går ut och gör annat. Annars vet jag att jag inte får det gjort, för när jag kommer hem på eftermiddagen/kvällen så vill jag inte träna. För övrigt är 20 minuter perfekt för att det inte påverkar blodsockret så mycket direkt (däremot långsiktigt) och jag behöver inte oroa mig för känningar. Dessutom, 20 minuter orkar jag oftast även efter riktigt kassa nätter.

Efter zumbapasset kör jag igenom övningarna i den formidabla appen Mammamage. Det är enkla övningar i en grym app som hjälper magmusklerna att gå ihop igen efter att ha varit separerade under graviditeten. Det, och att jag blev snittad, gör att jag vill ta det lite försiktigt med magövningar och magmuskler tills jag vet att jag är helt på banan. Vilket verkar gå åt helt rätt håll, tack och lov!

En gång i veckan går jag till ett utegym i närheten och kör ett rejält styrkepass. Det är galet tungt och jobbigt och jag har träningsvärken från helvetet efter – så går det ju bara att välja viktläge på den lilla stocken eller den stora stocken också. Men så nöjd jag känner mig efteråt! Sån otrolig lyx att ha ett utegym nära och helt gratis kunna gå dit med barnvagnen och få en rejäl muskelgenomkörare.

Jag gör inga direkta magövningar men marklyft, utfall, bröstlyft och andra övningar som involverar stora muskelgrupper. Eftersom hållningen förändras när tyngdpunkten i kroppen flyttas under graviditet har jag knappt några rumpmuskler kvar, så gissa om det känns. Så småningom när jag har blivit starkare tänker jag mig två pass i veckan, men nu är det precis så att träningsvärken hinner vara helt borta i en dag innan det är dags igen.

Utmaningarna

Såhär långt känns det bra. Känns som att jag har hittat två former som funkar just nu i alla fall, lagt ambitionsnivån rätt, och försökt ringa in och motarbeta mina fallgropar. Det känns tillgängligt och genomförbart för mig. Sen är det klart att en kan lassa på hur mycket mer som helst med övningar och varianter, och jämföra mig med andra som tränar mycket mer/annorlunda/hårdare/är i bättre form, men nej.

Då kommer det att spricka och det vill jag verkligen inte. Det här är mitt sätt och målsättningen är att på ett år vara starkare med mer ork så att jag kan leka i pulkabacken med mitt barn en hel dag. Och förhoppningsvis med bieffekten av lite fastare hull.

Så var det det där med vikten

Det är svårt att inte tänka lite på vikten också. Det är klart att det blir lättare att träna om man inte släpar runt på extrakilon, och då menar jag inte mammakilona. Det tog en vecka efter förlossningen så var jag tillbaka på utgångsvikten, märkligt nog. Tror att det beror på att jag verkligen inte gick upp något utöver vad själva graviditeten vägde. För fåfängans skull. Men, vikten är också känsligt och det är så lätt för mig att hamna i en negativ spiral runt vikthetsande och ätande. Så jag har bestämt mig för att vikten får vara, nu är det träningen som är fokus. Att bli stark och orka. Addera något bra och göra det till en vana. Vikten får komma senare. Det var det där med ambitionsnivån, lägg på för mycket och allt ramlar ihop.

Så tänker jag. Och gör jag.