Idag tittade jag på andra delen i SVTs programserie Barn till varje pris. Det är ett intressant program, som jag tror skulle tjäna på att vara lite mindre glättigt och våga gå lite mer på djupet, vara ännu mer undersökande. Ställa frågor, utan att ha färdiga svar. Lite som korrespondenterna.
Oavsett det är det ett ämne som berör. Det är verkligen inte alla givet att få skaffa barn. Jag har flera vänner och bekanta som har kämpat länge för att bli gravida, som både lyckats och som fått leva med sorgen, och sådana som blev gravida på första försöket. Singelvänner som uppfostrar barn på egen hand. Gayvänner som skaffar barn med vänner.
För egen del är det en stor tung fråga, som jag funderar lite på varje dag sedan jag träffade njurspecialisten. Jag vill ha barn, en dag. Det är viktigt för mig. Men. Så länge jag har en god njurfunktion – vilket jag har i dagsläget men ingen kan säga hur länge den varar – kan jag klara av en graviditet utan större risker för mig och barnet. När njurarna börjar svikta är en graviditet inte aktuell.
Hur viktigt är det med ett barn jag burit själv? Kan jag tänka mig att skaffa barn på egen hand, för att det inte ska bli för sent? I så fall, är insemination i Danmark, som togs upp i teveprogrammet, det bästa alternativet? Hur länge törs jag vänta med ett sådant här beslut?
Det svåra är att det verkligen bara är upp till mig att bestämma. Och hur sjutton ska jag kunna fatta ett sådant beslut. Det enda jag vet är att jag inte kan vänta för länge om jag vill bära barnet själv. I värsta fall är det försent om ett år.
Om det hade varit du, vad hade du gjort?
Så himla svårt. Jag vet inte hur jag hade gjort. Jo, jag vet att jag hade adopterat om jag inte själv till slut fick ett barn. Vi hade precis börjat titta på den processen när jag blev gravid. Men jag var inte singel. Jag har inte dåliga njurar. Det är omöjligt att jämföra.
Själv satt jag och grät halva första avsnittet, för det var så många känslor som kom tillbaka från mina år då jag aldrig blev gravid. Orkade inte riktigt med det, var inte helt beredd på att all den sorgen fortfarande var så stark – så jag såg aldrig nästa avsnitt.
Kanske att man måste känna efter hur man VILL göra, och sen följa hjärtats 8eller magens kanske?) röst. Det finns liksom inga rätta svar, så det är nästan det enda man kan ledas av.
Ja, det är jättesvårt. Jag hör inte vad magen/hjärtat säger än, så jag tänker att det trots tidsperspektiven får ta lite tid. Tack för din kommentar, Annika.