Ett annat liv

Det var ett tag sen jag skrev nu, och det beror dels på att det är svårt att hitta tiden att sitta ostört vid datorn när inspirationen rinner till, men dels och framförallt på att jag inte prioriterar att sitta vid datorn. Jodå, jag har wordpressappen i telefonen också, men nej. Just nu vill jag inte lägga så mycket tid på att blogga.

En anledning till det är att mitt liv kan tyckas enahanda, för utomstående. Jag och V ägnar hela dagarna åt varandra, och så mycket annat känns inte viktigt. Det märks inte minst på mitt instagramflöde, mestadels bäbisbilder där.

Jag hade inga särskilda föreställningar om hur livet med en bäbis skulle bli. Min barnlängtan har aldrig varit monumental och mångårig, men jag har vetat att jag vill ha barn. Jag har inga småsyskon eller vänners barn som jag har varit med i den omfattningen som kan jämföras med att ha en egen bäbis.

Så jag visste helt enkelt inte, och tänkte att det nog skulle ordna sig. Däremot har jag varit barn- och ungdomsledare i Friluftsfrämjandet, men främst för barn i 7-12 årsåldern. Riktigt härliga åldrar allihop. Så jag visste att jag ser fram emot de tiderna, med alla funderingar och tankar och upplevelser som barn har då.

Nybadad V

Därför är jag lite överväldigad och väldigt glad över hur fint det är att få vara med V varje dag. Varje natt. Hela tiden. Jag kände mycket för min lilla krabat på en gång, men det är som att de känslorna dupliceras varje dag och växer och växer. Jag är helt enkelt lycklig. Det är en annan form av kärlek, och den är underbar och utan gräns. Jag hade inte kunnat föreställa mig den innan. Kanske just för att vi fick en lite tuff start, känns det så himla fint att det är såhär nu. Mitt hjärta sjunger lite varje gång jag tittar på honom, tar i honom, och nu när han har börjat le tillbaka blir jag dessutom blöt i ögonen.

Jag förstår att inte alla mammor känner så här, och jag är så otroligt tacksam över att få känna så. Jag får inte så mycket annat gjort av måsten på dagarna, men det känns som att det inte spelar någon roll. V är viktigast, och att han och jag sitter och pratar, kramas och är ute och går eller hittar på något (ja, det är ju jag som gör grejer men han hänger med) är det som jag prioriterar. Städa kan jag göra en annan dag.

Igår i föräldragruppen på BVC frågade barnsjuksköterskan vad vi mammor längtade efter. Jag kom inte på något. Jag längtar inte efter något just nu. Jag trivs. Visst, jag får snabbduscha medan V förhoppningsvis sover, och mina nätter är lite uppbrutna. Varje gång jag ställer fram varm mat till mig vill han äta, så min mat hinner bli kall. Men det gör inget. På riktigt, det gör faktiskt inget, och det gör mig inte irriterad som jag kanske hade trott att jag skulle bli.

Sitter i bumbon och vi pratar medan jag diskar alldeles intill

Den här tiden känns så kort ändå, och mina behov står i bakgrunden ett tag. Han är viktigast just nu, och hans behov är få och direkta. Närhet, mat och hygien är det han behöver, och världen är helt ny och jag hans trygghet. Alltså svarar jag på hans behov så snabbt jag kan, så han kan växa och utvecklas i trygghet. När han gråter blir jag inte störd, utan försöker förstå varför, kramar och hjälper. Jag är själv förvånad över att jag inte har tappat tålamodet eller humöret en enda gång hittills. Och det är ju så häftigt att få se hur han hittar nya förmågor hela tiden, hur kontakten med mig blir starkare, hur han sakta upptäcker allt mer runt omkring sig. Jag vill hjälpa honom att bli en trygg person.

Hur cheesy det än kan låta blev det mindfulness i praktiken för mig att få barn och vara föräldraledig. Jag är verkligen mycket mer i nuet och tar vara på ögonblicken, istället för att slösurfa, tänka framåt och på annat en stor del av tiden. Det är så jäkla häftigt!

Jag och V