Såna här nätter alltså. La mig vid 21:00, kollade som vanlig blodsockret innan jag somnade. 3,8 mmol. En snabb koll på insulinpumpens status visade att jag hade 3,8 enheter insulin effekt kvar i kroppen. En enhet insulin sänker mitt blodsocker med 1,7 mmol. Ingen bra ekvation eller hur?
Så jag åt, trots att jag var mätt och lätt illamående. Så är det när man är diabetiker. Man bestämmer inte själv över mat och ätande. Och tro mig, det är inte gott att äta när man inte vill. Det blev tre pepparkakor och 1 deciliter saft, saft med socker har jag alltid hemma för just de här tillfällena.
Jag satte ner pumpen i OFF-läge i en timme. Det innebär att den inte doserar alls då, inte heller basaldosen som vid den tiden på dygnet är 1,35 enheter per timme. Låg vaken en timme för att jag inte vågade somna ändå, trots att jag var så trött att jag var vimmelkantig. Till sist somnade jag, vaknade 02:35 av mig själv och kollade blodsockret. 12,6 mmol. Pumpen föreslog 4,7 enheter insulin för att sänka till 4,8 mmol – men jag tog bara 4,35 för att jag misstänker att mitt TDD-värde behöver justeras (det vill säga hur mycket insulinet sänker blodsockret. Det varierar och behöver räknas om då och då).
Somnade inte om fast jag var trött. Tänkte på allt möjligt. Och när klockan var 04:45 kollade jag ett nytt blodsocker för att jag var uttråkad. Jag kände mig helt okej i kroppen, inga symtom på varken högt eller lågt blodsocker. Hade då 2,7 mmol. Äter, igen. Svettas, fryser, skakar, mår illa – alla symtom kom när blodsockret var på väg upp. Väntar på att blodsockret ska närma sig 5-6 mmol, så att jag med en liten dos insulin kan försöka bryta rekylen som brukar komma efter så lågt blodsocker (pga adrenalin, noradrenalin och kortisol som kroppen utsöndrar i panik för att hjärnan inte ska bli utan energi). Törs jag somna om?
Icke-diabetiker har ett blodsocker på mellan 5 och 7 mmol. Vid 0 är man medvetslös, mellan 9 och 11 ungefär läcker njurarna socker (det kallas njurtröskel). Det som påverkar just mitt blodsocker är insulinet jag tar, fysisk aktivitet och då även vardagsrörelser, som dammsugning, promenad och inte nödvändigtvis träning (all aktivitet där armarna är aktiva gör att blodsockret sjunker), mat som för mig är ännu värre eftersom jag har delvis förlamad matsmältning, tidpunkt på dygnet, andra hormoner i kroppen, eventuella infektioner och då även tysta sådana som jag kanske inte känner av, humör, stress. Alkohol, även om jag just nu inte dricker det och aldrig varit en storkonsument.
Förutom allt det har vi den mänskliga faktorn. Den är stor. Jag måste ju kunna allt om mig och sjukdomen så att jag kan parera och förutsäga blodsockrets svängningar, och ha alla faktorer i åtanke. Förbereda inför motion, till exempel. Just nu kan jag inte ens ta en promenad även om jag satt ner pumpens basaldos med 40 % utan att hamna på runt 2,5 i blodsocker. Det är inte roligt. Att vara ute i skogen och bli låg ger mig panik. Hur fan ska nån hitta mig om jag inte får upp blodsockret? Även om jag nuförtiden har glucagonspruta med mig, men tänk om jag är för snurrig för att injicera mig själv? Finmotoriken finns inte på plats när jag är låg. Om jag inte har täckning på mobilen när jag ringer 112?
Det handlar inte bara om min egen kunskap för att förebygga och hantera alla gånger. För även om jag kan mycket och egentligen är proffs på min sjukdom, går jag vilse. Jag fattar inte vad som händer. Kroppen reagerar inte så som jag lärt mig och som den brukar. Trots 20 års expertis står jag rådvill …
Förutom det att orken tryter. Jag måste fixa det här alla minuter på dygnet. Aldrig paus. Aldrig. Orka hålla uppe det engagemanget. Den enda som drabbas av det är ju jag.
De senaste 24 timmarna har jag haft för lågt/farligt lågt blodsocker fyra gånger. Det är lite för mycket. Jag måste justera basaldosen, och på måndag ska jag träffa en läkare som ska få hjälpa mig. Med det och med tips om hur jag ska kunna motionera. Mina egna knep och erfarenhet räcker inte. Sen måste jag testa mig fram – men ibland är det inte så roligt att vara sitt eget försöksdjur.
Att ha farligt lågt blodsocker kan leda till koma. I värsta fall, om än sällsynt, till döden. Särskilt i kombination med alkohol, tyvärr dör en person med diabetes i snitt per år i fyllecell i Sverige. Att potentiellt ha en sjukdom som kan döda en, är sånt man förtränger. Hur ska man kunna leva med den rädslan varje dag? Men det gör man, undermedvetet. Dödsrädslan vid jobbiga känningar är påtaglig, i alla fall för mig.
Jag pratar inte så ofta om de här delarna av diabetes. Kanske för att det blir så tydligt hur skitjobbigt det är att vara diabetiker då. Och jag måste ju hålla peppen uppe. Hur ska jag annars orka? Vad är alternativet? Men egentligen vill jag inget hellre än att boten för diabetes typ1 ska uppfinnas, en säker och långsiktig bot.
Kram.
man har ingen aning när man inte själv har diabetes… kämpar-energi till dig!
Ja, nog väljer man att inte tänka på allt det där. Idag känner jag extra starkt att jag skulle vilja ta semester från min diabetes. ;)
Sköt om dig!
sitter uppe och googlar på kall och varm och diabetes och hamnar på din blogg 9 årig dotter svettades och frös samtidigt då hon skulle somna kollade bs. låg på 7 OK inför natten några timmar senare då vi kollade låg på 14 skulle ge insulin för att få ned henne och hon blev helt galet arg. Svårt att förstå allt som händer i hennes kropp när man står vid sidan av och allt man vill är att hon ska må bra. Då jag läser vad du skriver så var signalen om varm och kall samtidigt att hon var på väg upp och skulle ha kollat tidigare. Ja puh det är inte lätt, ingen dag är den andra lik och ingen natt heller…Ständigt ett nytt nu att förhålla sig till.
Hej Carina! Förstår att det är jobbigt att vara förälder och stå på sidan. Jag vet inte exakt hur det är, jag fick diabetes som 14-åring och tog direkt stort ansvar för min sjukdom. Men ett barn är ett barn och vad hon känner i kroppen är svårt att förmedla. Inte ens jag kan beskriva exakt hur en känning känns. Det finns en bra grupp på Facebook för föräldrar till barn med diabetes (jag är inte med), som du kan söka efter där och gå med i. Kanske är ett bra stöd och forum för att ventilera med andra, ge och få tips och råd?
Med allt det sagt: jag tror inte det din dotter klagade på med att vara varm och kall är det som jag skrev om i min text. Det jag syftade på var att mina insulinkänningssymtom som brukar kännas när jag rasar under 3 i blodsocker, istället kom när jag steg mellan 3 och 4. Inte att förväxlas med en höjning av ett normalt blodsocker. Jag var inte heller varm, utan svettades av adrenalinpåslaget. Sån svett som gör mig genomblöt, utan att vara varm.
Jag tror alltså inte alls att det var samma sak, tyvärr. Att din dotter blev arg kanske var för att hon ville sova, och inte ta insulin? Allt hänger ju inte ihop med sjukdomen. :) Men det kan bara du veta.
Jag förstår precis, känner igen mig i allt du skriver.
Tack för att du just fick mig att inse att jag inte är själv med dessa problem!
Å vad bra skrivet. Precis så där känner jag mig också. Man ska leva ”normalt” men ibland GÅR det bara inte. Jag vill motionera mer men får ofta ge upp pga att sockret blir för lågt. Vill gå i skogen, men precis som du säger – vem hittar mig om det går fel. Och att äta fast man inte vill – fy. Försöker minska i vikt och att då äta fast man inte vill är oxå jobbigt. Har läst i din blogg och har läst om saker som jag inte visste och som jag ska ta upp med min diabetes – ssk och läkare. Haft diabetes i 12 år nu och pump i fem. Haft stora stora problem med svängande socker, allt mellan HIGH och 2,2 nästan varje dygn. Det har blivit bättre med pump men inte helt bra. Fick diabetes 1 när jag var 49. Har just nu CGM på prov i 6 mån och hoppas få behålla det för nu börjar jag förstå min diabetes mycket bättre.
Tack för det du skriver.