Igår var det lördag och jag började som vanligt förmiddagen med att lyssna på Melodikrysset. (Jo, det bor en tant i mig.) Jag fortsatte lördagen med att städa och plocka, och P4 fortsatte stå på. För första gången lyssnade jag på programmet Knattetimmen med Malin Alfvén och Louise Hallin som svarar på frågor om barn och föräldraskap.
Mamma med tonårig dotter med diabetes
Jag hajade till när det var en mamma som ringde in, och berättade att hennes femtonåriga dotter som hade diabetes och åt i smyg. Dottern hade haft diabetes i fem år om jag minns rätt, och var jätteduktig på att sköta den, med fina värden. Men föräldrarna hade upptäckt att hon åt i smyg. Chips, marängtårtor, allt möjligt onyttigt. Hon hade fortfarande fina värden men gått upp en hel del i vikt.
Och nu undrade mamman hur de skulle göra. Hon upplevde själv att det var svårt, att hon inte ville bidra till någon slags ätstörning, men att dottern behövde hjälp. Dottern blev arg när de pratade om det, vilket Malin och Louise menade var helt normalt. När man blir påkommen känner man skam, som ofta tar sig uttryck i ilska.
Liknande situation – tidig hjälp viktigt
Min instinktiva känsla – som kommer ur min egen historia såklart – är att flickan behöver hjälp. Jag tror (helt utan evidens) att det handlar om känslor runt att hantera sin diabetes, att ha den, och vem man egentligen är. Tonårstiden är ett kalejdoskop av utveckling och kaos, särskilt med en kronisk sjukdom som kräver en hel del. I kombination med att man vill bli vuxen och självständig. Säkerligen mår hon inte heller bra av viktuppgången.
Jag skulle säga att hon behöver prata med någon professionell, och samtidigt få hjälp med att hantera beteendet. Ju tidigare desto bättre. För min del fungerade en kombination av psykoanalys och KBT, för att prata om orsakerna och bearbeta sorg, ta fram ilska. KBT-behandlingen gav mig verktygen att lära känna och hantera mitt beteende. Fast jag började inte som 14-åring, utan som 20-åring.
Malin & Louises svar
Jag tyckte att Malin och Louise svarade jättebra. De sa till mamman att föräldrarna skulle kontakta diabetesmottagningen, där dottern behövde få hjälp av dietist och medicinsk personal. Där blev jag lite orolig – för jag kände att det knappast räcker – men så la de till att hon måste få prata med en terapeut. Och betonade att det var viktigt att det var någon hon kände förtroende för, annars skulle det vara helt bortkastat.
De var också noga med att säga att det var viktigt att föräldrarna fanns som stöd och visade att det var viktigt, men att dottern skulle få göra det här på egen hand. Kanske även få ta hand om sin diabetes helt själv, utan kontroll av föräldrarna. Det kanske skulle vara nödvändigt för att hon skulle komma till rätta med problemen.
Viktigt med lyhörda diabetesmottagningar
Förmodligen har mycket hänt sedan jag själv var 14 och gick på barnmottagningen för min diabetesvård. Då blev jag hänvisad till en kurator som stirrade på mig och frågade vad mina gosedjur skulle säga om mina känslor. En så bisarr upplevelse att jag där och då bestämde mig för att jag inte behövde någon sådan hjälp. Hade kuratorn varit lite mer mottaglig hade hon nog uppfattat att jag var väldigt vuxen som 14-åring och mött mig där istället.
Det är så otroligt viktigt att man får ha stödet i en terapeutisk vård också. Jag önskar att alla kan få det, från debuten och framåt. Diabetes är en livslång sjukdom (än så länge, för de flesta) och man ska hantera den och livet. Då behöver man stödet att få prata om hur det känns och hur det går i vardagen, utan fokus på värden och behandling, och få med sig verktyg för att få balans och en fungerande relation till sin sjukdom.
Jag hoppas att dottern i frågan får riktigt bra hjälp. Jag tycker att mamman var modig och gjorde helt rätt som ringde in och frågade. På så sätt kan dottern få högre livskvalitet i längden. Jag önskar dem lycka till av hela mitt hjärta.
En annan marängtårta
