Diabetes Preggo & barn

Förlossningen och tiden efter

15 augusti, 2013

Det här blir nog ett rätt långt inlägg, och jag har inte kunnat skriva det förrän nu, nästan fem veckor senare. Som jag nämnde i förra inlägget blev första tiden ganska turbulent, och jobbigare än jag kunnat föreställa mig. Så jag har behövt den här tiden för mig själv, och för min lilla kille och vår vardag ihop. Men jag vet att några av er har följt min graviditet och gärna vill veta vad som hände under förlossningen och tiden efter med allt.

Flödesultraljudet

Fredagen den 12 juli skulle jag bara göra ett flödesultraljud. Jag åt lunch med en vän på stan och postade en bild på magen på Instagram. Jag mådde bra, även om jag var höggravid och det var varmt. I väntrummet på SMVC höll jag på och styrde upp en fika efter undersökningen med några andra vänner. Jag skulle ju inte ha barn på två veckor i alla fall. Allt hade ju sett prima ut på tisdagen och jag mådde bara fint.

s

Bilden på magen, innan jag visste

Så det blev lite chockartat, eller ja, mycket chockartat när barnmorskan sa att flödet inte var okej. Att hon skulle låta läkaren titta och återkomma, men att jag nog kunde förbereda mig på att bli inlagd på förlossningen direkt. Jag sattes i ett rum och det kopplades på CTG för att monitorera bäbisens hjärtljud och fosterrörelser. Med lite panik i bröstet och mycket gråt i halsen, och inga fler besked än så. Men jag hörde min bäbis hjärta slå och kände fosterrörelserna som även syntes på kurvan.

Jag satt i 40 minuter med CTG som såg mycket bra ut som vanligt, och efter det fick jag prata med läkaren som förstod att jag var chockad. Hon förklarade att barnet skulle må bättre utanför magen, och att jag skulle förlösas med kejsarsnitt antingen några timmar senare eller senast morgonen efter. Jag fick välja. Läkaren höll hela tiden i mig, hon förstod min chock, och förklarade hur snittet skulle gå till och varför det behövde göras. Jag kunde inte ta in så mycket av det. Jag ville helst inte föda med kejsarsnitt, i varje samtal på SMVC där man har pratat om förlossningen har jag framhållit att jag ville föda vaginalt, eftersom jag i ärlighetens namn är rädd för kejsarsnitt. Samtidigt förstod jag ju att barnet måste få komma ut, och det var det viktigaste.

Några dagar efter förlossningen bad jag en barnläkare förklara vad som hade varit fel med flödet, eftersom jag aldrig förstod det. Det hade visat reversion. Som jag fick det förklarat för mig betyder reversion att inte allt blod i navelsträngen från mig till bäbisen gick fram, och då omdistribueras syresättningen i bäbisen som en försvarsmekanism mot syrebrist. Så han hade inte kommit till skada än, men behövde komma ut, och det via kejsarsnitt. Under en vaginal förlossning har barnet normalt syrebrist under 20-30 minuter, men det trodde man inte att mitt barn skulle klara av på grund av den redan befintliga knappa syreförsörjningen.

Direkt till förlossningen

Att skjuta upp det till morgonen efter var inte ett alternativ för mig om bäbisen inte mådde bra, så en undersköterska gick med mig upp till förlossningen och lämnade över mig där. De var redan kontaktade och jag var inskriven, så jag fick ett eget rum, en barnmorska och en undersköterska. De förklarade hur allt skulle ske, gav mig en rock, tog prover, satte dropp och satte nytt CTG.

22

Med CTG och dropp på förlossningen, innan snittet

Sedan kom förlossningsläkaren, båda narkosläkarna, var och en för sig och pratade med mig. De förklarade vad som skulle hända, och frågade mig hur jag mådde och om jag hade frågor. De lyckades lägga mitt snitt som sista innan det skiftet gick av, så att min mamma hann komma och jag inte skulle behöva vara ensam vid förlossningen. Det är jag mycket glad för.

Jag ville helst inte föda med kejsarsnitt, men nu blev det det och jag var riktigt rädd och upplevde det som läskigt. Jag har nog aldrig varit så rädd förut, faktiskt, och det säger en hel del. Hade aldrig varit i en operationssal förut ens. Men personalen var så otroligt fin, lugn och omhändertagande, alla var extremt måna om mig och närvarande och hjälpte mig i den pressade situationen. Barnmorskan, alla sköterskor, barnläkaren, förlossningsläkaren, narkosläkaren och inte minst mamma som var lugn som en filbunke, kanske tack vare att hon själv är gammal operationssköterska och har varit med vid över hundra snitt. Det kändes också tryggt.

Akut kejsarsnitt

Vid 19-tiden var jag förberedd med rock, mössa, strumpor och dropp i båda händerna. Vi gick över korridoren till operationssalen där jag fick sätta mig på britsen för att få ryggbedövning. Nålen träffade tyvärr lite snett och bedövningen gjorde sjukt ont att få, säkert mycket för att jag hade svårt att slappna av. Jag var alltså vaken under ingreppet men kände ingen smärta och kunde inte röra mig från bröstkorgen och ner.

Efter bedövningen gick allt fort. Jag lades ner på operationsbordet och gjordes i ordning, med dropp, syrgas, blodtrycksmanschett, pulsmätare, operationsbåge, tvättning, kateter sattes (tack och lov när jag var bedövad). Förlossningsläkaren nöp mig med en pincett med vassa taggar i magen för att se om bedövningen tagit rätt. Jag kände ingen smärta, bara att det petade. Hon pratade igenom ingreppet med teamet, och sedan satte de igång. Jag ville inte veta vad de gjorde, och jag undvek att titta i lampan i taket där reflektionen gjorde att jag kunde se vad de gjorde.

Jag var också otroligt rädd att lillen inte skulle må bra. Efter några minuter när de hade satt igång hörde jag ett, två, tre kraftiga barnskrik. På filmen jag har från då, hör man hur jag drar efter andan och börjar attackgråta av lättnad. Läkaren sa ”Grattis mamma, en alldeles perfekt pojke!” och jag fattade inte att det var mig hon pratade till. Det kändes helt overkligt, och jag såg honom ju inte än. Men strax lyftes han över operationsbågen, insvept i ett varmt täcke och med en mössa på huvudet så han inte skulle frysa. De lade honom på mitt bröst, intill mitt ansikte. Jag träffade min son för första gången, fick se och ta på honom. Snor och tårar rann.

a

Första mötet

Sedan fick han följa med barnläkaren in i rummet bredvid för undersökning, vägning och mätning, och avnavling. Han fick 9-10-10 i apgarpoäng. Under tiden sydde de ihop mig, och lyfte över mig i en säng. Sedan fick jag ha min son hos mig igen, innan jag skulle rullas ner på uppvaket och vi inte fick vara tillsammans.

IMG_4065

Nyfödd, nybliven mamma och nybliven mormor – många glädjetårar

Efter snittet

Hade jag inte varit immobil och inte kunde röra min underkropp hade jag slagit någon hårt och tagit tillbaka mitt barn. Så stark var instinkten på en gång. Nu hade jag inget val mer än att rullas till uppvaket, och övervakas. De sa senare att de sällan sett någon som fått åka till BB så snabbt, och jag gjorde allt jag kunde för att kunna vicka på tårna medan jag fick i mig en näringsdryck. De satte glukosdropp och gav mig lite morfin och efter vad som kändes som en evighet fick jag äntligen förenas med mitt barn igen på BB.

g

I korridoren utanför operationssalen innan vi skildes åt

BB och lilleman

Vi hamnade på en BB-avdelning där de flesta som blir snittade hamnar, och vi fick ett eget rum. Äntligen fick jag hålla i min lilla kille ordentligt och titta på honom. Vilken lycka. Så ofattbart fantastiskt, att min kropp har skapat den här perfekta lilla minimänniskan. Att det är han som har legat i min mage. Och nu var han här.

11

Tillsammans på BB efter snittet och uppvaket

Tiden på BB kantades av undersökningar av både mig och lillen. Blodförtunnande sprutor för att förhindra eventuella blodproppar, blodtryck på mig, blodsocker och insulin, allt med amningen och bara det där att resa sig ur sängen och ta bort katetern, kolla att livmodern drog ihop sig och själva snittet. Men gode gud, duschen dagen efter var nog den skönaste som jag tagit någon gång! Då hade jag också hunnit få min BB-väska och kunde ta på egna kläder och borsta tänderna.

r

Den välkända och så väldigt goda frukosten

Tyvärr fick jag ett gastroparesskov efter bedövningen så på andra dagen kaskadkräktes jag några gånger, och fick gå över på flytande kost. Dagen innan fick jag en tablett mot mitt blodtryck som hoppade mellan högt och lågt, och den knockade mig helt med illamående, blekhet och jag var helt borta i två timmar. Så det var inte så mycket lugn och ro de första fyra dagarna. Den sista dagen var undersökningsfri och till för att vi just skulle få bara vara. Och det behövdes.

i

En liten, liten bäbis i en stor plastbalja. Så himla bra att ha babynestet med.

Amning, tillmatning och pumpande

Redan från allra första början tillmatades lilleman var tredje timme för att förebygga lågt blodsocker. De förvarnade om att sätta en sond ifall hans blodsocker skulle bli lågt, men det fick han aldrig. Det lägsta blodsockret de uppmätte (och fy för att se någon sticka ens bäbis med blodsockertagare!) var 2,7 mmol men gränsen går på 2,6.

Vi fick fortsätta tillmata även för att hålla viktkurvan. Det gjordes genom att vi koppade honom, höll en medicinmugg med ersättning mot hans lilla underläpp så att han liksom kunde lapa i sig mjölken i sin egen takt. Men jag ville ju amma, så först fick han ligga vid bröstet en bra stund, sedan blev han koppad, och sen fick jag pumpa ur brösten för att mjölkproduktionen skulle komma igång ordentligt.

p

Lilleman blir matad med kopp

Han gick bara ner 5 % totalt i vikt, men en barnmorska hade först räknat fel och de trodde att det var 15 %, så det var lite hets med att få i honom näring var tredje timme. Men på den andra dagen räknade min mamma, som gick sjuksköterskeutbildningen på 70-talet när man lärde sig räkna på mediciner, efter och bad barnmorskorna att räkna om för hon var övertygad om att de räknat fel. Och hon hade ju rätt. Då blev det lite lugnare.

Undersökningar, undersökningar, undersökningar

På morgonen efter snittet frågade jag barnmorskan om det var normalt att nyfödda skakade. Jag tyckte nämligen att han skakade en hel del. Efter det kom det en barnläkare och undersökte honom, och de tog blodprov och gjorde en EKG-undersökning. Barnläkaren, Anna-Karin som även bloggar här, menade att det kunde bero på min blodtryckssänkande medicin som behövde gå ur hans lilla kropp. Men man visste inte riktigt. Därför ville man göra om blodprov och EKG två dagar senare.

Så på den tredje dagen på BB gjorde vi nytt EKG, och efter det ett hjärtultraljud för att EKG visade att hjärtkurvorna var lite långa. Då hade han slutat skaka, så min medicin var anledningen, men nu hade man kanske hittat något annat. Under hela tiden på BB gjorde barnmorskorna ständiga puls-och syresättningsmätningar och tre blodprov togs utöver standardkontrollerna och läkarundersökningarna.

l

En av EKG-undersökningarna med pyttesmå elektroder

Det var otroligt jobbigt med alla undersökningarna, även om de såklart var nödvändiga. Måste ge kudos till läkare och vårdpersonal som tagit sig tid och förstått hur jobbigt det är att nyss blivit förälder och oron över alla dessa undersökningar, med fin och tydlig information. För det tär. Och rädslan, avgrunden, man anar men inte riktigt vågar tänka på – ifall det är något som är fel eller sjukt.

Insulin och blodsocker

Jag tog själv ansvar för mitt blodsocker hela tiden. Jag ville behålla pumpen, så den satt på hela tiden, även under snittet, och jag kollade mitt blodsocker regelbundet och ofta och justerade. Inför snittet satte jag om infusionssetet till ena skinkan istället för magen så att den inte skulle vara i vägen. Efter snittet ställde jag om till ett tillfälligt basprogram, och drog ner kraftigt på alla doser, så som jag och diabetesläkaren kommit överens om tidigare.

Dagen efter snittet kom en annan diabetesläkare som hade jour på medicinmottagningen och vi pratade igenom mina blodsockervärden och doser, både basal och måltids, så att jag hade lite riktlinjer. På måndagen och tisdagen kom min diabetesläkare från ronden på SMVC förbi och analyserade mina värden – jag hade ett papper från honom som jag fyllde i löpande – och justerade mina doser inför hemgången på onsdagen. Det var en lite märklig känsla när en insulinampull plötsligt räckte i fem dagar istället för två, och att ta 1,5 enheter till en måltid. Men skönt!

Äntligen komma hem!

Fem dagar var vi på BB innan vi fick åka hem. Det var så otroligt skönt att få komma hem och bara vara borta från sjukhuset. Vara bara vi och börja hitta vår egen rytm. Det var också lite läskigt och lite konstigt att ha med sig en liten ny människa hem, och vara helt ansvarig för. Och fint på samma gång.

Och så en liten komplikation

Själva kejsarsnittet var ett skolboksexempel, helt komplikationsfritt. Jag blev bra smärtlindrad efter, trots att mina njurar begränsar antalet smärtlindrande medel. Jag läker fint och blir starkare för varje dag. Men en vecka efter snittet började jag kissa blod, så det var bara att åka direkt upp till gynakuten, på lördag kväll, där man efter den smärtsammaste undersökning jag någonsin gjort alla kategorier, konstaterade urinvägsinfektion och jag fick en selexidkur.

Den tog och det gick över, men jag var så otroligt trött på undersökningar och sjukhus att jag bara ville vara ifred. Så när läkaren ringde dagen efter och sa att de inte fått provsvar på blodprovet de också tog för att kolla njurarna, och om jag kunde komma in och lämna ett nytt – ja, då lät jag bli och bad istället SMVC ta om det på måndagen eftersom jag ändå skulle dit då. Så många läkarbesök för både mig och lillen. Det räcker liksom nu.

Hur det gick med amningen

Det gick sådär. Jag lånade med en pump hem från BB och vi fortsatte med bröst – koppning – pumpande. En rätt meckig procedur som tog runt en och en halv timme varje gång. Och hur mycket jag än pumpade under två veckors tid blev det aldrig mer än totalt 10 ml, som inte räcker särskilt långt när bäbisen ska växa. För att inte tala om hur frustrerad min lille blev vid bröstet, allt hungrigare och uppfordrande bökande, argsint sugande med förvisso perfekt grepp och bra tag. Inget fel i det han gjorde, men mina bröst var inte med i matchen.

j

Bröstmjölk till vänster, ersättning till höger

Vid BB-mottagningsbesöket tre dagar efter att vi kom hem fick vi i alla fall börja använda flaska till ersättningen och sluta med de eländiga kopparna. Jag fick låna en flaska på plats och känslan av att ha en bäbis som först slukar innehållet i flaskan för att sen bli mätt, nöjd, lugn och sömnig – den är värd en hel del. Med flaska blev det enklare, och jag fortsatte pumpa för att ge brösten en chans. Men till slut blev fokus för stort på brösten och för lite på bebisen, och jag slutade amma.

Lite ledsen är jag att det inte fungerade. Men, fördelen med att flaskmata är att jag kan äta en medicin som skyddar mina njurar mycket bättre. Men som går över i modersmjölk och är skadlig för barnet. Och jag vet att jag verkligen försökte, och fick ändå prova på. Och lillen fick i alla fall i sig den viktiga feta råmjölken.

Babyblues – alldeles oväntat

Något jag hade blivit förvarnad om, men ändå blev helt tagen på sängen av var babybluesen. Lagom tills efter att vi kommit hem kom den: den totala berg- och dalbanan av känslor, helt omöjligt att kontrollera, och så skör. Jag kände inte igen mig själv, och fick till och med milda ångestattacker och otroligt dåligt självförtroende om hur jag skulle vara som mamma.

Men bara då och då under dagen och inte hela tiden. Däremellan glädje, lycka, total kärlek. Ett otroligt påfrestande tillstånd, och när man är mitt i är det svårt att se att det ska gå över. Dessutom brottas man med att det inte ”ska” kännas så. För mig tog det knappa två veckor tills det började gå över. Jag tror att det hjälpte att jag tog upp det med vården och fick bra stöd därifrån, och även pratade med några närstående.

En bra text om babyblues finns förresten här.

Men nu så …

I fredags var vi på den sista kontrollen för lilleman, ett uppföljande hjärtultraljud för att se om det man hittade vid undersökningarna på BB gått över. Och det hade det, så nu är mitt lilla hjärta helt friskförklarad och även av läkarna bedömd som en frisk, stark och pigg bäbis. Så skönt! Dessutom ökar han ordentligt i vikt och har lagt på sig lite drygt ett kilo sedan födseln. Vikt driver längd, och han har vuxit fem centimeter.

Så nu kan jag släppa all oro och tankar på det. Jag har kommit tillbaka i balans med mig själv också. Nu kan vi bara njuta av vår nya tillvaro och fortsätta lära känna varandra. Den känslan är obeskrivbar. Jag är mamma. Och jag har en alldeles underbar son!

m

Info om kejsarsnitt här.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

  • Lotten Bergman 15 augusti, 2013 at 20:20

    Så intressant och välskrivet!

    Och så ber jag att få berömma alla som har varnat dig och förberett dig på The Baby Blues – eftersom jag själv inte hade en susning om varken den eller de elefantstora bindorna man plötsligt behövde.

    Heja Anna-Carin!

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:51

      Tack! Det är så mycket man inte vet innan alltså. En del tror jag att det är bra att man inte vet, annat är det nog fint att kunna veta om och eventuellt förbereda sig på.

      Och bindorna, det är ju en helt egen historia … :)

  • Ulrika 15 augusti, 2013 at 20:32

    Åh, nu sitter jag här med tårar i ögonen. Så fin han är! Så fin du är! Vilken pärs ni gått igenom, en förlossning är en sak men att behöva oroa sig för annat??
    Var inte ledsen över amningen, jag fick också flaskmata och insåg ju att bebisens väl är det viktigaste..
    Hoppas vi får träffa er snart!

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:52

      Tack! Hoppas också att vi ses snart!

  • Maria 15 augusti, 2013 at 20:32

    Härligt att allt är bra nu! Han är så fin Anna-Carin :-) Jag mådde också väldigt dåligt de första veckorna, inga tre dagar där inte. Hormoner är inte att leka med. Kram på dig och njut på!

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:53

      Tack! Jag tycker ju själv att han är det finaste som finns. :) Vad jobbigt att du också mådde så dåligt i början. Man fattar ju inte riktigt vad som händer. Kram tillbaks!

  • Frida 15 augusti, 2013 at 20:44

    Så perfekt han är! Stort grattis ännu en gång :-)
    Hoppas få komma och gratulera när han blivit lite större (så jag inte riskerar att ta med mig några baciller från monstren som kan smitta er).
    Stor kram!

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:53

      Tack tack! :) Stor kram tillbaks!

  • Karin 15 augusti, 2013 at 21:40

    Stor varm kram till dig, Anna-Carin! Så bra skrivet och du är så bra :)

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:54

      Tack Karin, det värmer. :) Kram!

  • Barbro 15 augusti, 2013 at 23:05

    Så fint skrivet. Tårarna rinner nedför kinderna när jag läser din berättelse. Du och din lille son är så otroligt fina. Kram på er båda :-)

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:54

      Kram till dig med! Vad fint att det berör. Tack!

  • Lennart 15 augusti, 2013 at 23:22

    Vilken resa du och Lilleman gjort och så otroligt bra du är på att berätta! Rädslorna, smärtorna, gråten och glädjen går nästan att ta på! Härligt att nu både mamma Anna-Carin och Lilleman är på g. Jag kommer snart på besök igen. /Morfar

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:54

      Tack pappa!

  • Evelina 16 augusti, 2013 at 07:38

    Underbara du! Fin text, du är så duktig på att skriva så naturligtvis kom tårarna! Jag känner igen mig så mycket i texten. Lycka till fina ni, Hoppas lite sötnöt kan få användning av lite av kläderna :) Kram på er!

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:55

      Vad fint att du blev berörd och känner igen dig (hoppas jag är en positiv sak iaf?). Lillen har redan haft stor användning av de minste grejerna, supersköna mjuka bodies går ju åt. :) Tack igen, och kram!

  • Kristina 16 augusti, 2013 at 10:13

    Verkligen fint skrivet!
    Och roligt höra att ni har kommit i ordning nu efter en berg- och dalbana.

    • Anna-Carin 22 augusti, 2013 at 17:56

      Tack! Ja, det är riktigt skönt.

  • Tuss 28 augusti, 2013 at 09:37

    Stort jättegrattis till dig! Inlägget läser jag nog efter min egen förlossning, haha, törs inte innan!

  • Katarina 2 september, 2013 at 14:05

    Härligt att se att det blev bra! Hoppas du får tillfälle under hösten att visa upp Lilleman! kram!