Personligt

Min morfar

17 december, 2011
Min morfar begravdes i Borrby kyrka (bild från Sabai Galleri)

Jag har skrivit en del om mormor här i bloggen. Det är mycket för att hon fortfarande lever. Min morfar gick bort idag för 11 år sedan. Jag minns det väldigt väl, för att det hände när mamma och jag satt i bilen på väg ner till Ystad.

Distriktssköterskan hade ringt mamma och sagt att det var nära, att vi borde komma. Mamma hämtade mig och vi körde så fort vi kunde i hennes lilla Fiat Uno de 30 milen mellan Göteborg och Ystad. Oron gnagde i magen. Skulle vi hinna? Vad skulle vi möta?

Morfar hade varit dålig i många år. Många hjärnproppar och små TIA-attacker. Ändå blev han 82 år, men de sista åren var det en del sjukhusvistelser. Mormor tog hand om honom hemma, trots att det måste ha varit jättejobbigt. Han fick kraftig afasi mot slutet – men när han pratade om barndomsminnen gick det lättare.

Morfars värsta mardröm var att bli ett vårdpaket. Närmare 1,90 lång och en riktig kraftkarl med dasslock till händer och storlek 50 i skor med extra bred läst var det nog svårt att bli så hjälplös och beroende. Han var alltid den som snickrade och skötte trädgården, men han var också försäkringsdirektör och kommunalpolitiker.

En mycket färgstark person, lätt för att brusa upp och domdera. Han gjorde sig till ovän med en del, och jag var vansinnigt arg på honom många gånger. Hans sätt att köra med mormor, hans sätt att mästra genom att säga ”Ta det som en regel, …” och fyllde på med nåt livsviktigt. Men sanningen är att min morfar fanns alltid där, hur arg jag än var och vad som än hände. Det betydde väldigt mycket.

Vi var alltid viktigast. När mamma hade varit nära döden med hjärninflammation och var under konvalescens kom mormor och morfar upp till Boden och hämtade mamma, mig och brorsan. Jag var fyra år och brorsan sju, och vi var i Ystad hela sommaren. Mormor åkte med oss barnbarn till stranden varje dag, medan morfar tog hand om mamma så att hon skulle bli frisk och återhämta sig.

När jag köpte min första lägenhet, i Västerås ett år efter att morfar gick bort, kände tjänstemännen på banken igen mitt efternamn och framförde sina kondoleanser. Mitt efternamn är morfars. En skaplig revansch för en pojke född utanför äktenskapet, uppvuxen med sina morbröder och mostrar och en misshandlande morfar på bondvischan på Österlen.

Jag har så många minnen av min morfar. Ett av de finaste är när mamma och jag tog en promenad med honom i rullstol i en blek sol hösten innan han gick bort. Vi satte oss på en parkbänk och jag minns exakt hur han såg ut, med gubbkeps på och skotskrutig filt i gula toner över knäna. För en liten stund blev han alldeles klar i huvudet.

Han vände sig till mamma och försäkrade sig om att mormor skulle klara sig själv. Att allt var ordnat. Höll hennes hand och kallade henne Pian som han alltid gjorde. Hans stora varma torra händer och hennes små. Sedan tog han min hand. Och sa att han visste att jag haft det jobbigt, men att det var bättre nu. Att det skulle bli bra. Det var sista gången jag såg honom innan telefonsamtalet, då den 17 december år 2000.

Vi hann inte i tid. Han hann dö innan vi kom fram. Jag var rädd när vi gick in genom dörren för vad jag skulle få se. Jag hade aldrig sett en död person innan. Mormor satt vid sängen med honom. Och visst var det morfar som låg där, men det var så tydligt att han inte var kvar. Han var någon annanstans.

Mamma och mormor hjälptes åt att tvätta och klä om morfars kropp innan begravningsbyrån kom och hämtade honom. Begravningen hölls i Borrby och kyrkan var full med människor, alla fick inte ens plats. Så många som kom för att säga farväl. Det var fint men mycket jobbigt.

Jag saknar min morfar. Det finns så mycket jag skulle vilja tala med honom om, nu när jag själv blivit äldre. Han var varmhjärtad och engagerad. Spela sjua, höra om hans uppväxt och alla historier. Hålla hans stora, stora varma hand.

Min morfar begravdes i Borrby kyrka (bild från Sabai Galleri)

 Bild på Borrby kyrka från Sabai galleri

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

  • Lennart 18 december, 2011 at 16:30

    När jag läser det du skriver svider det i ögonen. Av flera skäl. Både att jag också kände din morfar och att jag själv inte har haft en sån morfar, eller farfar för den delen. Jag är väldigt glad att du och han hade en sån fin kontakt och för alla dina fina minnen av honom.