I torsdags gjorde jag mitt första lopp. Parloppet, som går av stapeln i Hagaparken. En park och ett spår som jag numera vet är väldigt kuperat. Men otroligt fin, inte varit där förut men ska nog försöka mig på en utflykt under sommaren.
Hur gick det då? Först var jag kräkfärdig, opeppad, och allmänt stissig. När jag nålat dit nummerlappen kände jag verkligen att jag undrade vad f-n jag hade gett mig in på? Varför i hela världen anmäla sig till ett lopp? Jag hade ju inte ens klarat att springa hälften av sträckan tidigare.
Sen gick starten. Och jag hade strategiskt placerat mig så gott som sist av alla som rusade iväg, och försökte hålla mitt eget tempo för att orka lite längre. I början kändes det bra. Hade musik i öronen och joggade på i vad jag tyckte var mitt tempo. Fast det var lite snabbare upptäckte jag senare. Sprang i ungefär samma intervaller som när jag tränar.
Någonstans runt 2,5 (200 meter längre än vad jag hittills klarat) kilometer började jag känna mig lite konstig. Efter en sträcka till testade jag och mycket riktigt. Känning. Bara att drösa i mig druvsocker, och ganska snart kom vätskekontrollen tack och lov. Sen gick jag. Och kände mig gråtfärdig och arg. Jävla diabetes. Inte säkert att jag hade orkat så mycket längre, men nu fick jag ju knappt ens chansen?
Medan jag gick där i en sjukt jobbig uppförsbacke och nästan kämpade mot tårarna, dök en twittrare upp i spåret. Håkan Brovell som jag träffat flera gånger och som är instruktör på SATS och springer Göteborgsvarvet. När han fick se att jag skulle springa, gick han ner för att heja på mig. Han bor i närheten och började gå motsatt sträckning i loppet för att hinna i kapp mig på banan. Och det gjorde han, precis när det var som värst.
Det var mycket bra. Tack vare Håkan, druvsockret och lite pepp fick jag upp både humöret och energin. Och vi promenerade i snabbt tempo mot målet. Någon kilometer ifrån målgång dök brorsan upp som sprungit på 22 minuter och sen fortsatte tillbaka för att möta mig och kolla hur det gick. Den sista biten sprang jag och Calle och jag gjorde till och med en liten rusch de sista 10 metrarna in i mål.
Väl där fick jag en medalj, min första någonsin.
Ändå kämpade jag rätt hårt med besvikelsen efter loppet. Jag tror att det dels är lite gamla diabetes-spöken, och att jag inte var bättre förberedd på känning. Det är värmebölja i Stockholm, vätska och branta backar. Jag borde ha kunnat räkna ut det.
Och så att jag nog hade sett framför mig att jag skulle flyga fram och orka springa hela vägen. Som någon slags (orimlig) målbild. Nu med lite distans till det försöker jag komma fram till att jag ska vara glad: jag har gjort mitt första lopp och trots hinder och blodsocker tog jag mig runt och kom i mål. Jag sprang längre än jag klarat hittills. Och jag var faktiskt inte sist.
Så.
Var stolt! Förra året hade du ens haft en tanke på att anmäla dig. Du har gjort flera framsteg, var nöjd o glad åt dem. Jag är imponerad av dig! Kram
Bra jobbat! Tycker själv att det är en liten seger varje gång man snör på sig skorna för att ge sig ut och springa. Och det verkar som om det var många segrar för dig under loppet. Bra jobbat och var stolt!
Jag tycker att detta var storartat!
Så överjävligt som det är att springa på 1) asfalt 2) långt 3) i värme 4) första gången ska du blott och enbart vara stolt och se till att skryta om din insats vart du än kommer!
Grattis! Och heja heja!
Jag tycker också att du ska vara stolt över dig själv. Som du skriver själv: sprang du både snabbare och längre än du gjort innan.
Se det som referens för framtida lopp och jag kan garantera att du kommer att slå det. Springa längre och snabbare. Och vara bättre förbered med diabetes, insulin och allt.
=)
Jag håller med de föregående kommentarerna! Med de förutsättningarna som du själv beskriver var det en alldeles överjävlig insats av dig! Sen vill jag också tacka Håkan B och Calle för deras stöd till dig som var oerhört värdefullt just då. Själv vaktade jag prylarna då Sofia också gav sig iväg för att möta Calle o dig.
Efter lite distans hoppas jag att du hakar på träningspassen igen och så siktar vi på Bellman i augusti. Kramar!! P
Tack för alla kommentarerna! Ja, jag får ta och inse att jag ska vara stolt istället. :)