Efter tips från Niclas Strandh på twitter, läste jag det här blogginlägget hos bloggen Signerat, av Mia Ankarvall.
Det sammanfattar ganska bra mina egna tankar på bloggande och personliga gränser. Jag har ju tagit steget från en helt anonym blogg, till en under pseudonym, till den här. Det sista steget tog jag ganska nyligen. Och det har varit en avvägningsfråga. Vad bloggar jag om? Vad bloggar jag inte om? När jag vet att alla kan läsa och jag skriver under mitt eget namn. Jag har valt att öppna upp för alla, men också att begränsa mig.
Å andra sidan har den processen löpt parallellt med mina fem år som bloggare. En slags personlig utveckling jämte utvecklingen av bloggar i allmänhet, och i takt med att jag lärt känna allt fler människor via nätet. Det är ingen plötslig nyhet för mig att jag skriver helt annorlunda idag än då, för fem år sen. Jag ser det som ett naturligt steg. Ett nödvändigt steg.
Mia Ankarvall skriver också såhär:
Det är så synd att det finns få ställen där den subjektiva berättelsen blir hörd och förstådd, utan försök till korrigering. Det någon har upplevt är just upplevelse och kan inte korrigeras eller värderas. Ändå är det vad som händer hela tiden.
Tänkvärt. Det har jag också märkt hos mig själv nu för tiden, att jag inte är lika snabb på att döma. Att respektera att varje människa är mer än den lilla glimt jag får se och inget är så enkelt som det verkar. Det finns inga förenklade sanningar, som Mia skriver.
Läsvärt. Så gack åstad och läs hos Mia, och bilda dig en egen uppfattning.
Tack för trackback!
Det har du faktiskt rätt i, ens empati ökar när man själv har stått inför avväganden. En slags medvetenhet om vad som finns bakom ökar förmodligen iom att man själv ”håller saker bakom”. Hmm..
Ett slags bloggempati?! Eller vad ska man kalla det?
Hej Mia!
Har haft lite strul med sajten och inte kunnat svara ordentligt förrän nu. Erfarenhet ger empati, det låter bra tycker jag. För min del handlar det inte bara om bloggen, utan större empati i stort.
Sen tror jag att mitt bloggande bidragit, på ett sätt som inte nämns tillräckligt ofta. Via bloggen har jag haft förmånen och möjligheten att lära känna människor, som är olika mig och som befinner sig i sammanhang annorlunda än mina. Både genom att läsa deras bloggar och genom att träffas AFK. Det berikar, och vidgar verkligen perspektiven. Jag tror att med större förståelse för varandra och våra olika livsvillkor är det svårare att acceptera förenklade sanningar.
Det är min ödmjuka åsikt.