Företagande Personligt

Passion, jobb och semester

06 augusti 2011

Arebte, semester och passion - är det möjligt?Två artiklar har kommit i min väg den senaste veckan. De är sammanlänkade, för mig i alla fall. Tangerar samma områden – det här med arbete, vardag, passionen man behöver ta vara på och vad vi väljer i livet. Utan flum.

Den ena handlade om två passionstyper, med den långa titeln Why Your Passion For Work Can Ruin Your Career. Det är Scott Barry Kaufmann som skriver i Harvard Business Reviews blogg om hur passion för arbete är något som eftersöks hos medarbetare, men att man behöver kunna skilja på två typer av passioner, och hur den ena riskerar att bränna ut människor.

Att känna passion för det man arbetar med, det föder engagemang och glädje. Kaufmann skiljer på harmonius och obsessive passion, där den förstnämnda beskrivs såhär:

Those with harmonious passion engage in their work because it brings them intrinsic joy.

Harmonius passion innebär också att man kan finna glädje i andra delar av livet, och med lätthet växlar mellan dem. Arbetet betyder inte allt, utan man har förmågan att prioritera och inte bli uppslukad, men fortfarande känna tillfredställelse och intresse för det man gör i sitt arbete. Man tänker inte på jobb medan man gör annat.

Obsessive passion däremot, tycks innehålla ett slags kontrollbehov och ett värde i arbetspassionen som behövs för självkänslan. Ett längre citat från Kaufmanns artikel om personer med obsessive passion:

They report higher levels of negative affect during and after activity engagement; they can hardly ever stop thinking about their work, and they get quite frustrated when they are prevented from working. They also persist when it’s risky to do so (just like a pathological gambler). A reason for this is that their work forms a very large part of their self-concept. To protect their selves, they display more self-protective behaviors, such as aggression, especially when their identity is threatened. Those with obsessive passion also have a more negative image of themselves, being quicker to pair the word ”unpleasant” with ”self” than those showing lower levels of obsessive passion. This suggests that their persistence doesn’t come from a place of intrinsic joy, but an unstable ego.

Just det här är anledningen till att de personerna har högre risk för utbrändhet. Det är en intressant artikel som väcker fler frågor. Jag har läst Diagnos Duktig och andra böcker om att arbeta sig sjuk, och det är en komplex process med många faktorer som kan både hjälpa och stjälpa. Det spelar stor roll vad omgivningen gör.

Det som också slår mig är beskrivningen av balansen mellan jobb och fritid hos dem som är harmonius passion-typen. Det är inget fel att älska sitt jobb, så länge man har en balans i det och inte är beroende av att vara ”duktig” på jobbet för att må bra. Så länge man kan koppla av och uppskatta och prioritera andra saker och personer i livet.

Det är ju ändå så att en väldigt stor del av livet för de flesta av oss består av det vi arbetar med, vi ägnar många timmar per dag åt våra jobb eller sysselsättningar. Jag, precis som Charlie Söder i artikeln på Balansekonomi.se, ryser över devisen ”Livet är 48 veckors helvete för fyra veckor himmelrike i solen”. Rikedom är att inte ha semester, är rubriken på artikeln som reflekterar runt det här med semester och arbete och vilken inställning vi har till det.

Borde inte jobbet vara så pass tillfredställande och roligt den större delen av tiden att semestern inte är en paus från ”helvetet”? Utan att man ser fram emot att arbeta igen? Som Charlie skriver:

 Hur vore det om din återkomst till jobbet inte var slutet på semestern utan istället starten på en ny sorts äventyrligare, aktivare semester?

Charlie beskriver också att det kräver både tankekraft, uthållighet och styrka för att skapa ett bättre liv. Det kräver att man lär sig nya saker på vägen. Men är det inte värt det?

Personligen har jag nog aldrig arbetat på ett ställe jag verkligen vantrivts på. Det finns arbetsplatser som har varit dåliga, men då har mitt uppdrag ofta varit tidsbestämt. Och då har det gjort mig än mer övertygad om hur viktigt det är att arbeta med något man trivs med.

Förra vårvintern blev jag sjukskriven för utmattningssymtom. Hjärtklappning, håravfall, onormal trötthet (jag somnade på toaletten medan jag kissade!) och andra typiska symtom. Ändå var jag förhållandevis lyckligt lottad: jag var inte utmattningsdeprimerad. Jag hade ”bara” utvecklat en allergi mot för höga halter av stresshormoner. Jag fick tillfälle att rannsaka mitt liv, och att läka.

Jag gjorde just det som Charlie beskriver: jag skapade ett bättre liv, med benägen hjälp från familj och vänner och sjukvård. Jag jobbar knappast mindre nu egentligen än vad jag gjorde före sjukskrivningen. Skillnaden nu ligger i att jag gör det med balans, och med förutsättningar som passar mig. Jag jobbar med det som jag känner intrinsic joy  för, och jag prioriterar min fritid och min hälsa.

Mitt arbetsår är inte roligt jämt – det är fortfarande ett jobb med uppgifter som ibland är krävande, tunga, svåra – men det är tillfredsställande. Jag ser fram emot en höst med mina kollegor och kunder, jag känner en iver för det vi planerade igår på vår kickoff. Precis som jag ser fram emot dans, vandring och löpträning. Jag har insett hur viktigt det är att jag sover ordentligt, att jag gör saker som gör mig glad. Att jag tramsar då och då. För att vara hel och orka allt jag vill. Det har jag lärt mig.

Det handlar kanske också om att orka vara ärlig med sig själv och gilla det man gör. Utan prestige och omvärldens åsikter. Det är okej att inte ha ett flashigt jobb, att tacka nej till en befodran som kan tyckas ”självklar” för att man känner i magen att man inte skulle trivas med det. Att man inte vill ha det ansvaret. Att man gillar att tussa på med sina arbetsuppgifter och känna en stolthet i att göra dem bra. Vara en kugge och inte en påläggskalv. Om man trivs bäst med det. Jag skulle säga att man kan känna harmonious passion för sin arbetsinsats, oavsett vad man gör.

De här frågorna är så otroligt intressanta, ur många perspektiv, inte bara mitt personliga. Hållbart företagande, till exempel. Medarbetare och ledarskap – att vårda sin personal för deras och företagets bästa. Johan Lange har många spännande vinklar på det i sitt LUCK-koncept. Vad är din erfarenhet? Vad tycker du? Att få fler infallsvinklar och perspektiv på det här området uppskattar jag.

Blir man någonsin färdigtänkt?

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

18 Kommentarer

  • Reply Jonas 06 augusti 2011 at 14:19

    Damn you! Jag tyckte jag kommit igenom det mesta av det intressanta jag ville läsa, så kommer du med det här. Och jo, jag beställde Johans bok också.

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:39

      Jonas: Heh, menar du läshögen under semestern? Du vet, den kan ju fortsätta även när man börjat jobba. ;) Johans bok är mycket intressant!

  • Reply Karin 06 augusti 2011 at 14:42

    Jag börjar ju nya jobbet på måndag och jag är så himla peppad! Jag har typ bestämt mig redan nu för att det kommer bli en kanonhöst. Men jag ska absolut försöka klämma in några andra grejer att se fram emot oxå, som inte bara har med jobbet att göra. Bra idé!

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:40

      Bra Karin! Viktigt med balansen. Hoppas du kommer att trivas på nya jobbet!

  • Reply Wilma Östlund 06 augusti 2011 at 14:46

    Läste också Charlies inlägg och just det han beskriver om att det kräver både tankekraft, uthållighet och styrka för att skapa ett bättre liv tycker jag är så viktigt.

    Ofta tror vi det finns quick-fixes och allt man skall leva ett fantastiskt genomtänkt liv bara genom ett trollspö. Medvetenhet och målmedvetet arbete för att skaffa sig det liv man vill ha är väl snarare närmare svaret. Och fråga sig vad man vill ”försaka” för att få det man vill – för min del handlade det om ekonomisk trygghet, det var värt att försaka för att få leva mer som jag vill.

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:43

      Wilma: Sant. Jag håller med. Samtidigt är det så viktigt att göra det – det handlar ju om det lite slitna ordet livskvalitet.

  • Reply Mattias Jansson 06 augusti 2011 at 16:00

    Uppdelningen i harmoni och besatthet i arbetet bygger ju i grunden på att vi skiljer ut arbetet från oss själva i den privata sfären.

    När jag läser inlägget så blir min reflektion att det handlar om balans (punkt). Balansen behöver inte vara mellan arbete och privat, utan balansen är mellan våra inre behov och vad vi i det yttre gör, hur vi handlar.

    Att få ihop den vi är med den vi verkar vara och den vi vill vara så långt som möjligt.
    Med det sagt så menar jag att balansen skulle kunna uppnås med arbete 24/7 eller med fritid dito.

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:46

      Mattias: Jag läser inte artikeln om passion som att vi skiljer ut arbetet från privatlivet, men det kanske den gör? Mer att det handlar om en passion för flera delar i livet, eller en passion för arbetet som täcker upp för annat som man saknar. Och där är balansen nyckeln, som du skriver.

      Jag vet inte om jag håller med om din sista mening. Däremot snuddar du vid en annan intressant diskussion, det här med gränsen mellan personligt och yrkesmässigt. Särskilt nu med sociala medier. Eftersom vi arbetar så stor del av vår tid – räcker det med att ha en rolig fritid?

  • Reply Varför dela på arbete och privatliv – satsa på balans! 06 augusti 2011 at 16:03

    […] via» Passion, jobb och semester. Relaterade:Noterat 10/5-11Blogga inåt eller utåtKan man leda på efterkälken?Privat, personligt, professionellt och politiskt obekväm? Publicerad i Kommunchef kommenterar | Etiketter: arbete, balans […]

  • Reply Annika 06 augusti 2011 at 18:07

    Har inte hunnit läsa dina länktips, bara ditt blogginlägg, så det är bara en första reflektion det här. Var också sjukskriven för utmattningssyndrom i vintras och våras. Och jag känner inte igen mig i att jag haft en obsessive passion. Trivs med mitt jobb, men trivs också med att gå hem och ha ett privatliv. För min del har utmattningen handlat om att jag engagerat mig för mycket i jobbet, försökt lösa alla problem med för lite resurser, just för att jag haft en passion. Haft skriver jag, för lite har den nog svalnat efter vinterns larmklockor – och för att jag inte riktigt fick den respons från arbetsgivaren som jag hade velat ha. Istället för signaler om att det går att lösa har jag i princip fått veta att så här är jobbet och det måste jag liksom acceptera – och sättet att acceptera det är att sluta engagera mig så himla mycket. Men utan engagemang blir det ju just en ständig längtan till semester och helg. Så vill inte jag jobba. Så har jag jobbat förr, på riktigt dåliga arbetsplatser och som du säger – det man lär sig då är hur man INTE vill ha det. Passionen, engagemanget i jobbet måste finnas. Det ska vara glädjande, utvecklande, spännande att jobba. Slitsamt visst, svårt också. Men av en anledning, för att det leder framåt liksom. När man då får signaler från arbetsledningen att man ska sluta bry sig, sluta komma med egna initativ… då känns det som min passion svalnar rätt rejält.

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:51

      Annika: Så intressant kommentar, tack! Det var lite den här delen jag syftade på i slutet av inlägget: vad har organisationer/arbetsgivare/chefer för ansvar att ta vara på passionen hos medarbetarna? För om man inte får känna passion och tillfredsställelse i det man gör, blir 1. arbetet sämre utfört 2. många söker sig vidare. Vilket leder till sämre förutsättningar för företaget.

      Sedan kan jag personligen säga att min sjukskrivning liknade din. Jag känner inte heller igen mig själv som obsessive-typen. Däremot gjorde jag precis som du, och hade en organisation runt mig som inte kunde stötta. Och ovanpå det lite förstärkande faktorer. Så jag tror inte att man måste vara obsessive för att bli sjuk av arbete.

  • Reply Therese Reuterswärd 07 augusti 2011 at 2:49

    Vilken igenkänning, superbra inlägg. Tänkte på detta idag när jag köpte en gammal bakspade på en loppis. Den är nog det vackraste jag äger och att slipa och olja in den gjorde jag med sådan ohämmad glädje och passion.

    Varje arbetsdag måste inte vara himmelrike, bara man har en bakspade att pilla med när man kommer hem ;)

    • Reply Anna-Carin 07 augusti 2011 at 9:54

      Therese: Man behöver ha en källa till glädje och känna glädje över sådant man gör. :)

  • Reply Kristina Svensson 08 augusti 2011 at 10:15

    Tack för intressanta reflektioner. Två saker poppar upp för min del.
    1) Vikten av att sova. Jag har lärt mig att jag kan jobba i princip hur mycket som helst under en begränsad period, om jag bara inte slarvar med sömnen. Och för att sova måste jag varva ner. Klockan 20.00 måste datorn stängas av. Jobbar jag tio minuter längre, så riskerar jag att missa sömntåget den natten.

    2) Arbetsgivarens (närmaste chefs) ansvar. Jag har – peppar peppar – lyckats bromsa i tid när jag drabbats av stresssymptom (magstrul, usel sömn, minnessvårigheter). Men det var trots, inte tack vare min dåvarande chef. Jag tog upp min arbetssituation med min chef och bad om hjälp med att prioritera. Chefens lösning var att erbjuda sig att plocka bort ALLT som var roligt, gav mig energi och kändes utvecklande, och bara ha skituppgifterna kvar. Vet inte vad du tycker men jag tyckte det var fel väg.

    Hur jag gjorde? Jag tog semester en månad och gjorde ingenting (klappade hund och åkte skidor), sedan prioriterade jag själv. Det gick, men hade såklart varit så mycket enklare med stöd från närmaste chef.

    • Reply Anna-Carin 08 augusti 2011 at 10:28

      Tack för kommentaren, Kristina! Håller med om punkt 1. Sömnen är extremt viktig även för mig, och det är väl inte så konstigt egentligen. Det är ju då man återhämtar sig. Under min sjukskrivning blev jag beordrad sömn, aktiviteter som gjorde mig glad som fika, museibesök och liknande, samt motion i form av skidåkning, promenade och simning. Sådan där man inte triggar mer stresshormoner utan snarare utför en närmast repetitiv rörelse i lugnt tempo – så hjärnan kan kopplas loss. Märker du av att det hjälper dig också?

      Punkt 2. Det är det jag återkommer till hela tiden. Där tror jag att vi alla som har personalansvar behöver bli bätttre på ett coachande ledarskap, för att se personen, motivatorer och skapa förutsättningar för att arbeta balanserat passionerat. Hur man ska komma dit vet jag inte riktigt däremot. Ledare behöver också coachning?

  • Reply Kristina Svensson 08 augusti 2011 at 11:58

    Hej igen! Instämmer helt, i allt. Jag hörde någonstans för många år sedan att kulturkonsumenter lever längre och har tagit det som anledning för att ordinera mig själv museibesök varje gång jag behöver lite peppning. Jag märker också att cafébesök får mig att slappna av. Jag kan sitta med en latte på ett café och bara vara (något jag är rätt dålig på i typ alla andra situationer). Ett cafébesök om dagen alltså :-). Gärna på ett ljust och trevligt museicafe! Vilket det ju finns många av i Stockholm (lite färre i Göteborg och inga i Antibes).

    Och så håller jag verkligen med om det sista. Jag tycker att jag var rätt bra på just den biten som ledare, att se hela personen och skapa rätt förutsättningar för personalen. Kruxet var att de egenskaperna hos en ledare överhuvudtaget inte prioriterades på den arbetsplatsen och när min chefsroll omorganiserades bort erbjöds jag andra roller, utan ledaransvar.

  • Reply Semestern: del III | Lorraine ♥ internet 14 augusti 2011 at 22:35

    […] till jobbet. Jag har funderat mycket över jobb vs semester sen jag läste den här artikeln hos Anna-Carin, och det känns faktiskt rätt pepp att jobba! I alla fall att komma igång att jobba igen, för […]

  • Reply Linda 03 mars 2013 at 14:17

    Vilket intressant inlägg jag snubblat över, även om det är gammalt.

    Det första jag tänker på är att det gäller att hitta balansen i tillvaron. Att känna att jag bottnar i det det jag gör och i tillvaron i stort. Förra terminen började jag tappa sugen på jobbet, kände att jag bara flaxade fram och tillbaka efter jobbet för att skjutsa vår dotter till aktiviteter (maken pendlar till och från sitt arbete) och kände generellt att jag höll på att tappa greppet om balansen. Denna termin har vi tagit bort en aktivitet på fritiden, jag har pratat med min chef om mina arbetsuppgifter och jag jobbar 90 % under våren. Nu känns det som att jag börjar landa igen. Jag känner igen symptomen på att jag inte mår bra sedan jag var och nosade på den beryktade väggen våren 2010.

  • Skriv en kommentar