I fredags var det inte badväder i Ystad, dessutom var mormor väldigt trött, så mamma och jag gjorde en utflykt medan hon vilade. Först åkte vi till Kåseberga dit bilen nästan hittar själv. Det är bara några få mil från Ystad och vi brukar handla varmrökt lax och sillmacka där.
Men den här gången handlade vi ingenting, utan promenerade längs klapperstensstranden nedanför Ales stenar. Det var bara vi och fåren där, och mängder av blommor, humlor, bin, fjärilar och svalor. Det svallande havet och vackra regntunga skyar ovanför.
Vi klättrade upp för den branta slänten – ett rejält pass för rumpan! – och tittade lite på stenarna och turisterna och njöt av vinden. Det är lätt att tänka på en viss låt av Ulf Lundell när man står däruppe, trots att jag inte siktade någon Johannesört alls.
Sedan åkte vi vidare, först mot Simrishamn där vi åt i hamnen. Och blev förbluffade över hur extremt dålig service det var där i hamnbodarna, något vi inte upplevt tidigare år. Vi brukar baxa in mormor och rullstolen i den pyttiga lilla bilen och åka dit för att köpa och äta mjukglass så ofta vi kommer åt.
Lätt besvikna skyndade vi oss iväg mot Kivik istället, och stannade vid Stenshuvud. Stenshuvud är en av Sveriges nationalparker med unik växtlighet och natur: strövområden, kust, klappersten, utkikspunkter, hed och lummig skog, med mycket hassel. Vi skulle bara gå ner mot stranden tänkte vi oss.
Men vi fortsatte lite till, och det var så vackert och skönt trots att regnet hunnit komma med stora tunga droppar. Vi promenerade genom en labyrint för fiskelycka och påbörjade klättringen upp mot Norra huvudet, en av utkikspunkterna. Stenshuvud är ett berg som mäter 97 meter över havet, och namnet Sten kommer från jätten man trodde bodde där.
Den lummiga skogen tog mycket av vätan och vi hoppade som bergsgetter över stenarna som utgjorde stigen. Sista stigningen var väldigt brant men vilken belöning att komma upp. Även om utsikten skymdes av regnet var det en skön känsla att stå där ovanför trädgränsen, svettig, regnblöt och hämta andan.
På väg tillbaka mot Kivik, stannade vi till vid Kaffestugan Annorlunda. Som jag minns från barndomen eftersom de hade kakbuffé. Ät så mycket du orkar. Förstå vilken dröm för ett barn (och många vuxna). Men i vuxen ålder såg kakbuffén mest torr och tråkig ut, snudd på likt köpekakor. Vi for vidare mot Kivik istället.
Vi åkte förbi ängarna där Kiviks marknad hålls och mindes alla gånger vi varit där och hur det var då, på 80- och 90-talet. Raggarna, nackade höns, stripteasetältet, allt krimskrams, marknadsgodis och spel. Picknick på filt.
För att inte tala om de berättelser morfar delat om när han var liten och ung och var där. Han fick en marknadspeng av sin morfar och såg så fantastiskt röda och vackra äpplen att han köpte en påse. Sen bet han i ett och spottade ut. Första gången morfar provade tomater …
Sen stannade vi i butiken vid Kiviks musteri. Var tvungen att prova en flaska must, pressade äpplen utan några som helst tillsatser. Så himla gott! Som flytande godis. Tydligen finns en kolsyrad variant också, som ska vara snäppet godare. Nyplockade körsbär från tomten bredvid åkte också med. Såklart.
Vi hann också förbi en sväng på Hylkegården, innan det var dags att åka hemåt och runda av de 1,3 mil vi gjort till fots. Vi brukar åka förbi här och köpa polkagrisskruvar i strut till mormor. Hennes favoritgodis. Ett mysigt ställe med en del gammalt bevarat som kassa-apparaten på bilden.
Vi bestämde oss för att gå mer och lite längre nästa år. Tror vi är rätt taggade för caminon?
