Igår var jag på Winnerbäckkonsert på Långholmen. Laleh, Dundertåget och Melissa Horn spelade också, men regnet fullkomligt vräkte ner så vi bestämde oss för att skippa de andra och ta oss dit lagom till Winnerbäck gick på. Det var ändå honom vi allra mest ville se.
Vilken konsert det blev! Medan vi stod där i leran och gyttjan, under uppehåll men med regnet hotande i luften, gick plötsligt ett nedräkningsurverk igång ovanför scenen, och hela publiken räknade ner.
Commencing countdown, engines on
Lasse kom ut prick på slaget, glad och stort leende. Bakom honom ett svart skynke som täckte scenen. Han ställde sig vid en mikrofon och sjöng öppningslåten, Stockholms kyss, helt à capella. Hans mörka, lite skrovliga röst fyllde luften – det var ett magiskt intro.
Sen kom det ut två musikanter och de körde några låtar till. När det var dags för en av de rockigare låtarna från senaste albumet rasade skynket och energin steg tusenfalt hos oss, den lyckliga publiken.
Energifyllt
Det var en glad, lycklig och energisk Lasse som spelade. Hans band ackomapnjerade honom i energi. Så var det dags för oss i publiken att få sjunga med, och naturligtvis gjorde vi det. Lasse log lite och så dök plötsligt en hel manskör upp på skärmen bakom scenen, sjungandes det som vi i publiken just sjungit. När låten var slut bugade de och gick ut. Häftigt!
Ett stycke skärm-manskör
Lasse tackade publiken flera gånger för den fina stämningen, ”ni ska veta att det är speciellt att stå här uppe med er, det går rätt in i hjärtat”. Enligt mitt erfarna sällskap är det långt ifrån varje gång han säger så. Det kändes att det var en lycklig Lasse, jämfört med konserten i Lisebergshallen i november förra året.
Alldeles givet blev det extranummer. Lagom till Elegi började regnet falla i stora droppar, och strax strilade det ner från himlen. Det är en av de vackraste sånger jag vet. Dels för att den betyder något särskilt för mig, men också för att Lasses röst är som bäst i den.
Man kan inte hjälpa att bli lite idolkär i Lasse, och önska att han skulle sitta med en och prata en hel höstkväll med tända ljus och te. Den där mörka rösten, förmågan att formulera sig, sårbarheten. Ja. Idolkär var det.
Sista låten blev Jag får liksom ingen ordning och vilket ös! Regnet föll i hinkvis, det blixtrade runt hela himlen, åskan mullrade, de starka ljusen från scenen reflekterades i allt regn, och så brände Lasse av fyrverkerier över scenen. Snacka om att go with a bang!
Går ju inte att fånga känslan på bild ...
Det blev inte fler extranummer, verkade som att alla ville fly regnet och gyttjan och ta sig hemåt. Många lämmeltåg lämnade Långholmsparken, genomblöta. Vi fick plats på en buss, nöjda, glada och blöta, Annsofie och jag. Och är lite avis på Norge och Osloborna som kommer att kunna se showen på operahusets tak.
Genomblöta men lyckliga
Länkarna går till låtarna på Spotify. Håll till godo med videokvalitén, publiken gillar att sjunga. Och prata.
