Idag har jag varit på Mölndals sjukhus och undersökt ögonen. De kollade min syn och fotograferade ögonbotten, för att se om det fanns en särskild typ av ganska svaga blodkärl som vuxit till på grund av diabetesen. Har man sådana bedöms de och eventuellt bränns de bort med laser. På så sätt kan man rädda synen, något som var mycket svårare förr.
När man fotograferar ögonbotten får man pupillvidgande droppar, som gör pupillerna helt utvidgade. Genom det kan man fotografera in i ögat. För min del känns det inte alls, jag får titta in i en maskin och följa ett litet ljus. Visserligen känns det en del när blixten fyrar av eftersom pupillen inte kan dra ihop sig, men på det stora hela är det smärtfritt.
Det som däremot är jobbigt är att effekten av dropparna sitter i i rätt så många timmar. Vilket innebär att man är ljuskänslig, för att underdriva. Idag var det strålande sol ute.
Att jag ser ledsen ut beror på att jag får anstränga mig för att hålla ögat öppet i ljuset
Man får också rätt så suddig syn. Jag kunde läsa ett tag om jag höll min iPhone runt två decimeter från ansiktet, men sen gick inte det heller. Alltså tillbringade jag en stor del av dagen i min lägenhet med persiennerna nere och utan att kunna se annat än suddigt.
Kul.
Nu forstår jag, ett sånt test skulle de göra i vinter istället!
Ja, eller i alla fall grå höst och vår. :) Har gjort det en vinterdag nämligen, med gnistrande snö och strålande sol – det var nästan etter värre.