Personligt

El Camino de Santiago – sista delen

8 april, 2012
Mammas vinnarstrumpor på el camino de santiago

Påskveckan 2007 gick jag, mamma och brorsan en del av pilgrimsvägen El Camino de Santiago, inte av några religiösa anledningar men vi tycker om att vandra och det är ett fint sätt att turista och uppleva något utöver det vanliga. Jag publicerade en liten reseberättelse från den vandringen tidigare i bloggen.

Mammas vinnarstrumpor på el camino de santiago

I september förra året gick mamma och jag de sista 12 milen till Santiago de Compostela. Det är där det stora pilgrimscentret ligger där man även får sitt diplom utfärdat, förutsatt att man kan visa upp stämplar i sitt pilgrimspass på att man gått minst 10 mil av leden som är 80 mil lång. Man kan även cykla och rida, men vi gick.

Egentligen slutar leden i Finisterre som ligger 9 mil bort från Santiago vid den fantastiskt vackra Costa de la Muerte i Coruña i nordvästra Galicien i Spanien. Om du någonsin vill uppleva ett annat Spanien än de bilder vi är vana att se rekommenderar jag varmt en resa till Galicien. Fantastiska vänliga människor, dramatiskt och vackert landskap, god mat, bland annat skaldjur och den karaktäristiska tetilla-osten, mycket goda viner, bland annat från Ribeiro och på Albariñodruvan.

Så här vacker är den dramatiska Costa del Muerte-kusten

Santiago de Compostela och ett kärt återseende

Inför resan tog jag kontakt med min före detta pojkvän som är spanjor och bördig från Santiago de Compostela, för att få rese- och boendetips. När vi träffades bodde vi båda i USA, och efter bodde han i Ankara, Turkiet medan jag var i Sverige, så jag hade aldrig varit i hans hemstad. Däremot har jag sett Ankara och en hel del av Turkiet, men det är en annan reseberättelse.

Luis har nog det största hjärtat någonsin, maken till rar och god människa är svårt att hitta. Gästvänlig är han dessutom så det blev inte tal om att bo på hostal för mammas och min del. Nej, han kom till och med och hämtade oss på flygplatsen och bodde hos sina föräldrar medan vi fick låna hans lägenhet under vår första natt i Santiago och den sista innan flyget hem. Och så visade han såklart oss runt, berättade allt om katedralen och tog oss med på restauranger långt bortom turiststråken och lät oss pröva alla lokala delikatesser. Det var väldigt roligt att ses igen, trots att det gått sex år sen senast. Jag hoppas att han kommer hit till Stockholm och springer maraton så jag kan återgälda gästfriheten.

Själva vandringen

Vi flög alltså via Madrid till Santiago de Compostela, och sedan tog vi bussen till Sarria där vi började gå tillbaka till Santiago de Compostela. Det finns flera olika sätt att gå caminon, men vi har valt ett relativt spartanskt sätt. Vi bär vår egen packning i varsin liten ryggsäck, runt 15 liter, och vandrar med gåstavar. En liten tunn sovsäck, eget örngott, ombyte till kvällen, 3-4 par strumpor, t-shirt, långa byxor, korta byxor/trekvartstights, skaljacka, fleecetröja, keps/hatt, solglasögon, regnponcho, sandaler, vandringsskor, underkläder, resehandduk, necessär med små förpackningar, vattenflaska. För mig gällde även druvsocker, insulin, trippla uppsättningar prylar till pumpen, blodsockermätare med stickor.

Vi valde också att sova på härbärgen, albergues, där man oftast kan tvätta och torktumla. Alltså går man inte i skitiga kläder hela veckan, även om man inte har så många ombyten. Att ha minst ett par extra skor, som i vårt fall sandaler, är viktigt. Man går hela dagen och får lätt skavsår. 2007 fick jag inga skavsår och då gick jag med nylonstrumpor innan för ullsockar, den här gången gick jag i funktionsstrumpor och fick galna blåsor under fötterna. Vilket gjorde att jag belastade fel och fick väldigt ont i knät efter några mil, så jag haltade duktigt in i Santiago sen. Men vad gjorde väl det? Ska jag gå igen ska jag köra med ullsockar, och kanske även med stalltipset kroppstalk i strumporna.

Skavsår är inte roligt

Alberguerna stänger på morgonen och öppnar på kvällen, i de flesta fall kan man inte boka plats men vandrare har alltid förtur före cyklister. Många alberguen har även wifi nuförtiden, och kök så man kan självhushålla. Annars äter man på någon bar i den lilla byn/staden. På alberguerna är det gemensam väckning runt 6 eller 6.30 på morgonen, man sover i sovsalar (glöm inte öronpropparna!) och många är redan uppe när väckningen går. Då packar man ihop sina grejer och gör sig redo för att gå.

Mamma och jag åt inte frukost innan vi gick från alberguet. Vi promenerade i mörker, såg solen stiga upp och ungefär 45-60 minuter efter att vi börjat gå stannade vi på något av de caféer som håller öppet längs vägen. Då satte vi oss ner och njöt av bocadillos och café con leche, oftast med solen i ansiktet, tillsammans med ett gäng andra pilgrimsvandrare. Sen satte vi av igen och gick tills det var dags för rast eller lunch som vi också tog på ett ställe längs vägen.

Vi gav oss iväg i mörkret varje morgon och såg solen gå upp

Gå i grupp eller ensam

Det är många som går caminon. 2011 var det 145 877 personer som hämtade ut sina compostelas på pilgrimskontoret i Santiago, 83 % av dem gick till fots och 17 % cyklade. Du kommer att känna igen folk som går i ungefär samma tempo som du på dagsetapperna. Även om ni inte ses på vägen, så ses ni på alberguet. Ungefär hälften är spanjorer och resten från över 100 olika länder. Det är en av de fina sakerna med caminon: du kan prata med vem som helst och träffa nya vänner. Eller så pratar du inte med någon och bara går i din egen värld och låter tankarna flyga och fara.

Min compostela, pilgrimsvägens credentials

En fantastisk naturupplevelse

Leden från Sarria till Santiago är en otrolig naturupplevelse. Det enda fula stället är kilometrarna längs med motorvägen vid flygplatsen utanför Santiago, i övrigt är den stundom en slingrande stig, stundom en bredare grusväg som går igenom byarna, genom jordbrukslandskap där man kan möta kossor, gammal svarteksskog med slingrande murgröna där stigen grävt sig långt ner under mossbelupna stenmurar och man förväntar sig att se en hob när som helst, sterila men doftande höga eukalyptusskogar som odlas för pappersmassan men inte är naturliga i ekosystemet, längs med bergskammar, genom pinjeskog, längs med vattendrag.

Man möter garanterat kossor på El Camino de santiago

Det går upp och ner hela tiden, och det finns knappt en plan sträcka. I dikena växer väldoftande mynta, man möter höns, getter, hundar, katter och krumma små gummor som bär stora lass på ryggen. Hästar och gäss. Vinstockar fulla med vindruvor, stora gröna taggiga kastanjebollar med den typen av kastanjer som går att grilla inuti, äppelträd, valnötsträd, pumpor, blommor, plommon, fält med solrosor och i varje trädgård växer majs och den speciella kålliknande växten grelo som odlas i Galicien. Det är en underskön vandring även om den är påfrestande med sina stigningar och lutningar. Det underlättar att gå med stavar.

Vad gör man då?

Ja, man går ju. Man går så länge man vill tills man kommer till ett albergue där man vill sova. Mamma och jag hade tänkt gå runt 2 mil per dag, men vi snittade 3-4 mil för att det var skönt att gå och vi ville fortsätta. Man gör liksom inte så mycket annat än att gå, och det är så skönt. När man kommer fram duschar man, går ut och äter och dricker förmodligen något glas vin, läser lite, njuter av solen och pratar, skriver dagbok om det som hänt den dagen. Under vandringen pratar jag och mamma då och då, eller går tysta, och ibland gör vi ordlekar under tiden.

Men målet är egentligen inte att komma fram utan själva vandringen. Saken är den att man kommer in i ett tempo, och kroppen går alldeles av sig själv utan att man behöver tänka på det. Långt bort från vardagen och jobb, när kroppen får vara aktiv i ett lagom tempo, är det som att hjärnan kopplas loss lite, och man hinner tänka långa tankekedjor och reflektera över saker med stor distans till tillvaron. Man bara är, och låter tanken löpa. Samtidigt som man njuter av skönheten runt omkring och mötet med andra. Jag tror att det är därför vandringen blir andlig för mig.

Finisterre – en bonus för oss

Vi gick 12 mil på tre dagar. Det behöver man inte alls göra, men för oss passade det även om det inte var vad vi hade planerat. Extradagen som vi fick i Santiago använde vi till att åka till Finisterre, en nätt bussresa på tre timmar med stopp lite överallt. Kan man ta sig till Finisterre vill man det. Man kan gå dit, men det är en ohygglig terräng och ont om alberguen med begränsade säsongsöppettider och om matställen längs leden så man får planera mer.

I Finisterre är det 0 km kvar av El Camino de Santiago

Finisterre är en by, och man kan promenera tre kilometer upp och ut till fyren på Cabo de Finisterre, den nordvästligaste punkten i Europa. Det sägs att man ska slänga sina vandringsskor där och då blir man av med alla synder och skulder. Det gjorde nu inte vi, eftersom vi inte tror på synd. Men det är vackert. Och det kändes härligt att få fota den sista milstolpen med 0,0 kilometer kvar på caminon.

Upplev Santiago

Katedralen i Santiago är helt fantastisk. Som pilgrim bör man uppleva en mässa, även om den är katolsk och man inte förstår allt eller är troende. Men även själva stan med sitt universitet, sina byggnader, sitt myller, sina marknader, sitt folk är värd att upplevas. Lägg gärna åtminstone en dag i Santiago. Mamma och jag blev rätt tagna av stan och vår upplevelse även om vi inte riktigt kan förklara varför. Det är en gammal stad med en delvis blodig historia och man arbetar hårt för att bevara den galicianska särprägeln som Franco försökte utrota, trots att han själv kom från Galicien.

Katedralen i Santiago de Compostela

I Galicien pratar man galiciska, ett språk som är besläktat med keltiska. Det finns många keltiska lämningar lite överallt. Nationalinstrumentet är säckpipa och det kommer du inte att undgå att höra. Men det går även bra med spanska, och det underlättar att kunna lite turistspanska för engelska går inte alltid hem. Men de är väldigt hjälpsamma och man klarar sig även bra med teckenspråk.

Je ne sais quoi

Det är något med vandringen i höstas som har etsat sig fast. Jag längtar tillbaka och blir alldeles varm i kroppen när minnesbilderna från leden kommer tillbaka. Dofterna, naturen, känslan. Jag förstår att även andra känner så som har gått just sista biten. Det är helt enkelt något med det som är speciellt. Vill du ha en lagom fysiskt utmanande semester som inte är vanlig charter där du får uppleva enkelhet men även något extraordinärt kanske caminon är något för dig.

Mamma och jag på El Camino de santiago

Blodsockret då?

Jag testade att hantera blodsockret på egen hand utan rådgivning från mottagningen (mest för att jag var sen på att fråga och min läkare på semester) och det gick bra. Att gå med stavar generellt suger jättemycket på blodsockret och nu bar jag runt 11 kg på ryggen dessutom, och gick hela dagen vilket gav effekt även på natten. Jag sänkte basaldosen med runt 60 % och måltidsdoserna med en tredjedel. Så himla skönt med pumpen och dess funktioner i de här lägena.

Jag kollade blodsocker inför måltider och vid varje liten rast, inför sömnen, och även klockan 3 på natten inför dagen. Jag hade otroligt fina värden – jag märker det annars också att om jag står och går på dagarna jämnar ofta värdena ut sig mycket bra – och bara en enda rejäl känning som kom smygande på under en lång backe.

Bilder från El Camino de Santiago – Sarria till Santiago de Compostela

Jag använde min iphone 3GS och fotade under vandringen, alla bilder i det här inlägget har jag tagit själv. De ovan har jag använt i instagram, de nedan har jag satt ihop som ett collage från min sista etapp på el Camino de Santiago.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

  • Aftonbris 9 april, 2012 at 09:44

    åh så varmt och lustfyllt det blir i alla kroppens celler av bilderna och din text! Det är beroendeframkallande med denna typen av vandring. Själv har jag gått hela leden med start i Frankrike i etapper och är jättesugen på att göra det igen!

  • Lennart 9 april, 2012 at 22:55

    Som vanlgt en härlig och informativ berättelse och jättefina bilder! Onekligen uppstår ett sug att göra något liknande…

  • Chris Mc Guire 12 april, 2012 at 23:22

    Oh så härligt att få ta del i din resa. Jag är så sugen själv att göra denna resa, fast en längre sträcka. Men göra den ensam, vågar man det som kvinna? Tusen tack för att du delar med dig.

  • Anna-Carin 8 maj, 2012 at 08:25

    Chris: Jag skulle säga att man vågar som ensam kvinna. Det är sällan du går helt ensam på leden några längre sträckor, och på albuergerna är sovsalarna oftast uppdelade på män och kvinnor. Dessutom, om du inte vill vara ensam/längtar efter sällskap, kan du alltid hitta några längs leden att umgås med några timmar eller en dag.

    Risken för överfall/brott är nog minimal, särskilt om du väljer att gå när det är högsäsong. Pilgrimmerna ser efter varandra.

    Agneta Sjödin gick väl ensam och skrev en bok om sin upplevelse? Även om boken kanske är mera andlig, så gjorde hon det ju. Kan vara ett tips.

    Hoppas du åker och vandrar! :)