En känsla av lycka

Det har varit ett ganska omtumlande år så här långt, 2010. Brorsan förutspådde redan på nyårsafton att 2010 skulle bli det bästa året någonsin. Det var nu allt skulle hända. Jag var långt ifrån lika övertygad.

Det kändes verkligen inte som mitt år i början och första halvan av året. För min del blev det istället ett stålbad, där jag tvingades tänka efter, reflektera och bestämma mig för vad som var viktigt i mitt liv. Vad som är värdefullt för mig. Hur jag vill leva och må, varje dag.

Jag tänker inte gå in på detaljer, det är för personligt. Men, hela processen med stålbadet gjorde att jag blev tvungen att fatta flera välgrundade beslut och genomföra dem. Fascinerande nog, när jag väl bestämde mig, så föll alla bitar på plats. Det var som att när jag slutade kämpa mot och istället gjorde det jag innerst ville och behövde, så följde världen runt mig med och uppmuntrade mig.

Jag fick de erbjudanden jag behövde för att ändra mitt liv. Jag träffade personer som lät mig förstå att det gick. Det visade sig att jag har en fantastisk familj och alldeles underbara vänner. Även om jag visste det, kunde jag inte omfatta och ta emot det förrän nu. Jag har sällan känt mig så älskad som den här sommaren, som blev den finaste någonsin. Praktiska detaljer löste sig som genom ett trollslag och allt jag kunde göra var att häpna och fnissa. Allt pekade på att jag valde rätt.

Nu, två månader in i mitt nya liv, i min nya lägenhet, med mitt nya jobb, i min nya stad, har jag tänkt på hur det känns. Jag har haft lite tid och lugn att vara för mig själv. Idag var jag inne i stan och fikade med vänner. Jag promenerade hem, medan solen sjönk och färgade allt gyllene och med en mjuk spellista i öronen. Jag kunde inte se mig mätt på stan omkring mig.

Vid bron över mot slottet stannade jag och tittade ut över Strömmen och Stadshusets vackra torn som syntes över taken och glödde i motljuset. Det var då jag verkligen kände det. Känslan av lycka. Inte euforisk, pirrande lycka. Utan lugn lycka. Känslan av att veta vem jag är, och att jag är där jag är för att jag har valt det. För att jag vill det.

Det är väldigt häftigt. Väldigt skönt. Jag blir både stolt och tacksam, över och mot mig själv och de som stöttat mig. Det här blogginlägget är också ett sorts tack till er.

Bilden: mina sommarskor på en västkuststrand, smutsiga och slitna från en fantastisk sommar.