En stycke frusen skuldra

Jag har haft besvär med min axel och arm i några månader nu. Det började någon gång i höstas när jag märkte att jag plötsligt inte nådde lika långt som förut med vänsterarmen vid vissa rörelser. Men det gjorde inte ont, så jag tänkte att jag var stel och borde stretcha mer, och att det nog går över. För jag är nog också en typisk sån, går inte till läkaren i första taget och rätt så smärttålig. Det mesta går ju över med tiden, liksom.

Men så började det göra ont. I axeln, ner i armen, vissa dagar till och med ut i handryggen. Jag hade svårt att hitta en bekväm sovställning ibland, och slutade helt att sova på vänster sida. Jag förstod ju att det var dags att gå till läkaren och bokade en tid, i januari. Fick träffa en fantastiskt trevlig läkare på min vårdcentral, som har ortopedi som specialintresse. Hon skickade mig på röntgen, och gav mig remiss till ortoped och sjukgymnast.

Röntgen visade inget medan jag visade symtom på både impingement och frozen shoulder. Under väntetiden fick jag gå till sjukgymnasten och få övningar som ska bibehålla muskelstyrka och viss rörelseförmåga, men både smärtan och stelheten har bara blivit värre hela tiden. Problemet är också att jag inte kan äta antiinflammatoriskt och smärtlindrande som diklofenak och ibuprofen på grund av mina njurar. Paracetamol är det jag kan ta när det gör ont. Jag har fått ordinerat 2×500 mg, tre gånger om dagen, men helt ärligt hjälper det mycket lite. Så jag tar dem bara när det är riktigt illa för någon slags placeboeffekt.

Akupunktur och andra nålar

Sjukgymnasten föreslog akupunktur, och det fungerade bra när jag hade dansat mig till ett gäng muskelbristningar på samma ställe i vaden och fick dansförbud för några år sen. Snubblande nära operation den gången men det läkte bra. Så varför inte testa akupunktur? Whatever works works.  Tack och lov funkar det ganska bra på mig i axeln med, jag blir visserligen duktigt snurrig en timme efter, men det erbjuder också en viss smärtlindring under ett par dagar, upp till en vecka.

Ortopedbesök på SÖS och diagnos

I tisdags var det så dags för besöket hos ortopeden på SÖS. En inte så liten parentes är att han såg ut som Robert Downey Jr, i Sherlock Holmes-filmerna. Just det. Han hade även en kiropraktorstudent med sig, och tog min anamnes och undersökte sen min rörlighet. Medan jag gnydde när han tvingade armen åt olika håll som axelleden inte alls vill vara med om.

Ganska snart konstaterade han att det var en frozen shoulder, även om förloppet inte är ett skolboksexempel. Vanligtvis får man ont före stelhet. Men att jag är diabetiker bidrog också till diagnosen, det är mycket vanligt bland diabetiker. Å andra sidan ovanligt när man är under 40, och med största sannolikhet kommer jag att få det här i min andra axel också. The joy.

Frozen shoulder – behandling

Frusen skuldra innebär att ledkapseln i axeln drar ihop sig och blir stel, vilket orsakar rörelseinskränkning och smärta. I snitt drabbas tre av hundra av det. Det är en sjukdom som läker ut av sig själv på i genomsnitt tre år. Det gör mig bedrövad, redan nu är det asjobbigt att ha ont i axeln och inte kunna röra sig normalt. Bara två och ett halvt år kvar då …

Jag har idiopatisk frusen skuldra, vilket betyder att det är inte orsakat av ett trauma som ett slag eller fall. Det innebär att någon sjukgymnastik inte hjälper mer än de övningar jag gör med statisk styrka bara för att inte tappa alla muskelfibrer. I övrigt gäller att inte använda axeln när och i de rörelser som gör ont, vilket är snudd på alla. Jag har svårt att borsta håret till exempel. Om jag håller armen i ett läge som gör liiite, lite ont så får jag efter några sekunder en liten muskelspasm och tappar styrkan.

Med tanke på att akupunktur är den enda smärtlindring som hjälper mig, diskuterade jag och ortopeden en kortisonspruta in i axelleden. Jag fick en tidigare på vårdcentralen men den la man utanför själva ledkulan, och den gav begränsad effekt. Jag hade även konsulterat min diabetesläkare och han rekommenderade det – jag måste vara rädd om mina njurar.

Så jag fick en spruta där och då. Och satan vad ont det gjorde. Inte helt lätt att träffa rätt i ledkulan, särskilt inte med en en spruta i storleksordningen häst. Det kändes som om han grävde runt i axeln med en strumpsticka i två minuter innan han hittade rätt och jag jämrade mig högt. Trots att den trevliga kiropraktorstudenten spritat sina händer och höll mig tappert i högra handen (som dröp av svett av smärtan). Skyddspappen under mig hade en blöt fläck längs med min ryggrad när jag reste mig upp. Hoa. Man ser inte så mycket av den smärtan i det lilla plåstret på bilden överst.

Kortisonspruta och inuslinresistens

Man sprutar in lite lokalbedövning ihop med kortisonen så i ungefär 45 gäckande minuter fick jag känna hur det är att vara smärtfri. Sen gjorde det trippelt ont, och nu är jag stelare än någonsin. Det ska ge sig om ett par dagar, och verka mot både smärta och stelhet. Men det jag inte riktigt räknat med var den snudd på omedelbara insulinresistensen.

På kvällen hade jag 14,1 i blodsocker trots optimal kvällsmåltid och kolhydratsberäknad dos. Justerade med några enheter, somnade, och vaknade på 19. Justerade, hoppade över frukost och tänkte att jag kunde vänta 1,5 timme med den och se var blodsockret landade. 14,4 visade det sig. Justera. Under dagen har det pendlat mellan 19 och 11. Och jag har duttat och duttat. Ringde till och med Diabetescentrum och fick telefonrådgivning. Ikväll har det gått ner till mellan 7 och 9, mycket rimligare. Men det är ju lätt att bli lite stressad.

Och nu då?

Ja, nu får vi hoppas att kortisonet hjälper. Jag kommer att vara stel och rörelsehindrad i upp till tre år, med smärta som ska avklinga. Viss stelhet kan finnas kvar även efter utläkningen, och det kan bli aktuellt med operation då. Men det är ju som sagt 2,5 år kvar. Jag får träna så gott det går och göra de rörelser som inte gör ont, helt enkelt. Jag får vänja mig vid att ha ont varje dag, hela tiden. Jag kan glömma att dansa pardans.

Om du träffar mig personligen får du gärna tänka på att vara försiktig med min vänstra axel. Tack och lov är det i alla fall vänster axel, och det är också typiskt att det inte kommer i den arm man är hänt i, som jag som är högerhänt. Och ja, hela situationen gör mig lite ledsen och bedrövad.