De senaste dagarna har jag fått höra att jag har integritet, från flera olika personer. För mig är det något positivt och eftersträvansvärt, så jag har blivit glad. Men jag har också vänt tillbaka på frågan och undrat hur de definierar integritet. Jag tycker själv att integritet är väldigt svårdefinierat, och jag brukar fundera på vad jag lägger i ordet när jag träffar någon som jag tycker har integritet.
Min definition lyder lite åt det här hållet: när man är så trygg i sig själv att man inte har ett hävdelsebehov, man vill andra väl, men vet var ens egna gränser går och tvekar inte att hålla fast vid dem. Det gör att andra sällan känner sig osäkra med en. Man kan stå ut med att vara obekväm i en situation, för att man vet att man är mer obekväm om man gör något som strider mot ens egna gränser och vilja.
Den definitionen kräver i sin tur egentligen att jag utvecklar vad jag menar med gränser och vad det är man värnar när man har integritet. Andras definitioner har rört sig i ungefär samma härad, men också tagit vägar runt att vara rak, orädd, veta vad man vill, inte gå att köra med. Att känna sitt eget värde, oberoende av andra och inte i jämförelse.
Senast i går pratade jag och en vän om hur roligt det är när det går bra för människor och att det är djupt tillfredsställande och självklart att lyfta andra människor. Det resonemanget landade också i att om man vet att man själv är bra och duger – oavsett vad man gör, utan som människa – gläds man lättare med andra. Det är ju ingen konkurrenssituation att någon annan har det bra. Man slipper vara missunnsam.
Hänger det ihop med integritet? Eller är det något annat? Hänger karisma ihop med integritet? Är integritet samma sak som bra självkänsla. Eller självkännedom? Kommer det med livserfarenhet och ålder? Jag vet inte, men jag funderar en hel del på det.
