I februari skrev jag det här inlägget, där jag förklarade att vårens utmaning var att lära mig springa. Det håller jag också på med, sedan två veckor.
Hur går det då? Det går bra! Tycker jag. Upplägget är som följer:
- Tre tillfällen i veckan, företrädesvis morgon
- Korta sträckor, med gradvis ökning
- Mycket stretch
- Mycket vatten
- Mycket monitorering av blodsockret
- En riktigt bra coach
Lite mer långfattat än ovan: Jag och brorsan är alltså ute och springer tre gånger i veckan, på morgnarna i veckorna och lite mindre tidigt på helgen. Vi bor nära varandra, och jag bor precis i randen av ett naturreservat. Så vi promenerar bort till reservatet, och där springer jag. Lite. Än så länge.
Brorsan klockar tid och avstånd, och springer snett bakom mig. På så sätt är det jag som styr och håller takten och det känns som att jag leder. Första gången sprang jag 350 meter i sträck och flåsade som en blåsbälg. Mådde illa. Totalt blev den vändan 700 meter.
Idag är jag uppe i 850 meter, uppdelat på tre sträckor på totalt en kilometer. Lite snabbare takt, mycket snabbare återhämtning och aningens mer stuns i benen. Jag är inte så noga med tiden, viktigare med sträckan och uthålligheten och återhämtningen. Har redan flyttat fram tidpunkten för flåsandet många meter.
Jag förstår att mina futtiga meter låter jättetöntigt för en som är van att springa. Men för mig, som alltid har hatat det och har (hade?) noll kondition är det en enorm seger. Förhoppningsvis kan jag springa en hel kilometer inom några veckor!
Måste också säga att jag hyser en stor uppskattning till brorsan som är peppande, berättar vad jag kan förvänta mig av kroppen, uppmuntrar och styr upp mina framsteg. Jag gör insatsen själv, men med hans hjälp är det otroligt mycket lättare. Det känns helt enkelt görbart.
Att vi dessutom tar det så försiktigt och lugnt, korta avstånd med vilodagar emellan gör att jag känner mig trygg i att kroppen hänger med. Jag känner också att jag klarar av det. Så pass att jag till och med köpt ett par löpartights. Jag i tights, liksom. Vem hade trott det? Uppenbarligen inte jag.
Blodsockret då?
Så var det det där med blodsockret då. Jag är mycket förvånad över vilken otrolig effekt det ger. Insatsen är ju ändå relativt liten, men jag kan lätt sjunka 6 mmol och fortsätta vara insulinkänslig i flera timmar efteråt. Det ställer ju lite krav på mig.
Just därför passar det så bra med morgontiden. Jag kollar blodsockret när jag går och lägger mig och ställer mobilen på klockan 3 och klockan 6. Vid 3 kollar jag blodsockret och ligger det lite för högt justerar jag en gnutta, men inte för mycket. Håller precis på och justerar pumpbasaldosen mellan kl 0 och 3, så det passar bra med det också. Sen somnar jag om, tack och lov.
Vid 6 går jag upp och kollar blodsockret, ställer ner basalen på pumpen på -60-70 % i minst 1,5 timme, äter en liten skål med flingor och mjölk och tar en liten dos insulin – mycket mindre än i vanliga fall. En halvtimme-fyrtiofem minuter senare är vi på väg ut.
Än så länge fungerar det bra. Men det är viktigt att magen inte är tom, och jag tror att mjölken till flingorna är bra för snabb och beständig blodsockerstegring som möter ansträngningen i spåret. Med tanke på hur långsamt vi ökar sträckan, tror jag att jag kommer att kunna hålla bra koll och förebygga känningar.
Självklart kollar jag blodsockret efteråt också, och försöker äta nåt litet mer. Tips mottages tacksamt, av er som har erfarenhet av pump och löpträning.
Heja heja!
Jag förstår mycket väl din glädje över dina framsteg. Någon jag läst och även märkt är att man inte ska öka hastigheten, utan bara tiden/längden man springer. Tills man springer de antal km man önskar, utan att stanna. Om man vill pressa sig till att springa snabbt, gör det som en slutspurt. Jag började springa 23 dec. och då sprang jag 2 minuter sedan dog jag en smula. Nu kan jag springa 3 km utan att stanna! Fast det går inte fort :) Nu när uteträningen börjat kör jag en sträcka på 5,5 km men jag går en del än så länge.
Kram!
Tack för hejarop! Grymt imponerad och inspirerad av dig. :) Jag tänker inte heller särskitl på tiden, viktigare med sträckan. Spurta dröjer det nog ett bra tag till.
Heja dig! Jag var likadan förra sommaren, kom knappt en meter utan att halvdö. Men efter några veckor var det faktiskt riktigt kul! Nu är jag out of the loop igen med resan och allt, men du inspirerar mig att sätta igång igen! Kanske nästa vecka, när jag inte är halvdöd pga nytt jobb. ;)
Coolt! Ytterligare en kvinna att inspireras av som har gjort löparutmaningen. :) Ta du två veckor och kom in i nya jobbet, och sätt igång sen. Så lätt att man inte orkar om det är för mycket samtidigt, och då känns det som ett misslyckande, vilket fö rmig i alla fall lätt leder till neggospiral. Grattis till nya jobbet förresten, härligt att det verkar så bra!
Du är verkligen värd ett lastbilslass med beröm!! Och det är brorsan också som lugnt och metodiskt bygger upp din förmåga. Det kan bara bli bra och bättre. Vem vet, en dag kanske jag hänger med på en runda! Till dess – heja, heja!
Gärna det, pappa, men kanske längre fram när jag känner att jag kommit en bit till!
Heja! När jag lärde mig gilla löpning låg jag på precis samma nivå, var slut efter 50 meter, men det går fort framåt om man håller en regelbundenhet i löpningen. När jag kan springa igen hakar jag gärna på en liten tur!
En gemensam tur låter lovande! Längre fram när du kan springa och jag kommit lite längre ändå. :) PS. Känns uppmuntrande att höra att du, som tränar så mycket och ofta, började på samma sätt.
Håller med Lennart lastbilslass med beröm till dig och Carl! Men jag kommer inte att hänga på ;-)
Tack! :)
Du är så jävla bra! (brorsan också!)
Tack snälla!