Personligt

Nio år som bloggare

1 februari, 2013
3blogg100 det femtioförsta inlägget

I blogg100-utmaningen är det flera bloggare som tittar bakåt och minns och plockar fram sin egen blogghistoria. Det tänkte jag också göra, helt enkelt för jag reflekterade över det när utmaningen dök upp. Och hur bloggandet har förändrats.

Jag startade min första blogg 2004. Det var inför att jag skulle åka till USA, lite som Miriam Olsson. Fast jag skulle plugga ett halvår på University of Idaho i pyttelilla Moscow, en del av ett utbytesprogram på min utbildning i informationsdesign. Det blev ett fantastiskt halvår, och för att hålla kontakt med alla hemma hjälpte brorsan mig att sätta upp en egen webb där jag skrev om mina upplevelser och reflektioner och la upp bilder.

Blobben back in the days

Egentligen hade jag väl på sätt och vis vanan inne från communityn. På den tiden hängde man på helgon.net, vildawebben och andra coola ställen långt före skunk. Jag hängde även på salka som var ett community för folk som skrev och ville publicera sina texter.

Men allra mest hängde jag på Arosportalens forum Blobben. Det var ett lokalt community för folk i Västerås med omnejd. Där skrev jag mina första stapplande dagboksinlägg på nätet redan 2001, och det blev en vana som hängde med. Där träffade jag massor av människor som blev vänner, och eftersom det var lokalt sågs man IRL också.

Olika bloggar genom åren

Under utbildningen i USA pratade mina lärare väldigt mycket om det här nya, web logs aka blogs, och hur bra det var. Så jag startade en till strax innan jag åkte hem, på engelska, på ett bloghotell. Tanken var att upprätthålla engelskan, men det blev lite tufft. Eller ja, ont om inlägg.

Så jag startade en ny blogg på blogger.com istället. Under ett fingerat namn och totalt inkognito. Det var spännande, jag kunde skriva vad som helst utan censur. Det blev som en pysventil där allt fick plats. Jag delade nog aldrig med mig av hela mitt innersta, men ändå. Genom att läsa andra bloggar och kommentera dem, fick jag utbyte och vänner. Som även kommenterade hos mig.

Det är sen den tiden jag känner till exempel Christina Stielli, Peter Käck, Niclas Strand, Lotten och flera andra. Ingen nämnd och ingen glömd. Med tiden utvecklades vänskaran och vi började ses. Bloggmiddagen vid Bok- & Biblioteksmässan började 2006 och har pågått sedan dess, även om vi vara ganska få förra året.

Hemlig, inkognito

Den hemliga bloggen fick ett abrupt och uppslitande slut när min dåvarande pojkväns svartsjuka ex hade snokat rätt på den. Läst allt om oss. Och använde det mot honom, även genom deras gemensamma barn. Så fruktansvärt osnyggt.

För mig kändes det som ett övergrepp. Någon som inte ville mig något gott hade läst sådant som var privat. Ja, jag var naiv och det blev en ögonöppnare. Jag tänkte först sluta blogga, men jag ville inte ge någon annan den makten, att ta ifrån mig något som var lustfyllt och som jag tyckte om.

Personlig, men inte privat

Så jag startade en ny blogg, som var öppen, personlig men inte privat. Utan att skylta med mitt eget namn, men utan att dölja det. Jag har släppt den bloggen idag, men beskrivningen finns på Bloggtoppen fortfarande. Jag har dock hela bloggen nedsparad. Nånstans.

Den bloggen skrev jag i ellan 2007 och 2010, när jag flyttade hit och bestämde mig för att ha en plattform under mitt eget namn. Även om jag hela tiden skildrat mitt eget liv, mina reflektioner och tankar och upplevelser har det varit en resa och åt av utveckling där jag funderat på hur öppen jag ska vara och är.

Också för att jag mött personer som läst min blogg och som tror att de känner mig. Men det är bara en utvald tårtbit av mig som jag delar med mig av i bloggen. Det är noga avvägt att jag vill dela med mig av det. Jag gillar att folk uppfattar mig som öppen, och jag har inget problem med att dela med mig av en del. Men det är ett medvetet urval, och jag tror att det är viktigt att göra den processen för sig själv. Särskilt när man bloggar under sitt egna namn.

Lösenordsskyddade inlägg

Det senaste året har jag även börjat blogga med lösenord. Det är en liten skara som fått ta del av det, och det har sitt eget syfte. Jag vet att det finns dem som blir lite ledsna när de inte får läsa, men det handlar inte om dem. Det handlar om mig, och är ett val jag gjort.

Företagsbloggande

Att blogga personligt är en sak, att blogga för företagssyfte är ett annat. Jag började med det redan 2008 och har fortsatt i olika bloggar sedan dess, i min yrkesroll under mitt namn. Men det bygger ändå på samma bas. Och jag gillar det!

Mest lästa

Om jag bortser från företagsbloggandet, så har jag haft två inlägg som står ut mer än andra. Det ena skrev jag före jul och det handlade om smygrasismen i vårt samhälle och att tänka efter: Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan. Det fick 30 658 Facebooklikes och gav över 100 000 besökare till blogginlägget. Galna siffror. Och otroligt fint med den feedbacken, att se sina argument bli använda i Facebookgrupper och spridas så långt utanför min lilla bubbla av internetvänner.

Det andra handlar om svampinfektioner i underlivet. Ett ämne som är svårt att skriva om och prata om, för de flesta. Inlägget jag länkar till är en rewrite från en av mina gamla bloggar, ett inlägg som där fick över 100 kommentarer och här har fått 12. Det genererade väldigt många besök via googlesökningar, och det var underbart att se kvinnor tacka för råden. Äntligen kom de ur helvetesspriralen.

Men mitt allra mest kommenterade inlägg var under inkognitotiden. Då skrev jag en hudlös och smärtsam text om att bli lämnad av den man älskar. Jag har texten kvar och får fortfarande ont när jag läser den, det är ett litet mästerverk i all sin enkelhet, men jag vill inte publicera den igen. Den verkade slå an en ton hos många människor och berörde.

Vad är tjusningen?

Ja, vad är det med bloggar som gör att jag fortsatt och utvecklats under alla de här åren? För mig är det definitivt möjligheten till personligt uttryck. Att få skriva av mig och sortera tankar. Dela med andra. Men en stor del är också möjligheten att hjälpa andra, att påverka, att förklara, lära ut. Det syns ju i inlägget om svampinfektion ovan, på blodsockerbloggen.se och i de företagsbloggar jag skrivit.

En inte obetydande del är också kontakterna och vänskaperna. Just de där tidiga bloggträffarna gjorde mig varma av lycka och var lite hisnande. Där samlades vi, ett gäng människor från helt olika sammanhang och helt olika liv, och var respektfullt nyfikna på varandra. Delade, stöttade, peppade, skrattade ihop. Det berikade mitt liv så mycket. De här människorna som jag aldrig annars träffat.

För mig kommer bloggandet nog aldrig att dö. Möjligen bloggen som kanal. Men inte uttryckslustan.

Hur tänker du runt bloggande?

 

————————————

Ett #blogg100-inlägg från mig och Calle. Läs alla våra samlade på Webbevakningsbloggen.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

  • Jennifer 2 februari, 2013 at 15:26

    Åh vad rolig läsning! Instämmer helt i tjusningen med bloggande – för mig har bloggandet verkligen berikat (låter nästan som ett löjligt starkt ord att ta till, men det är just det ordet jag också vill använda) mitt liv på många olika sätt.

  • Bitte 2 februari, 2013 at 16:38

    Jag älskar skrivandet öht och bloggande är ju ett sätt att nå ut. Bloggen jag länkar till här är den där jag skriver om det mesta men i ett inte alltför privat perspektiv. Av hänsyn till både barn och andra. Sen har jag ett par andra bloggar som är anonyma men som jag jättegärna skulle vilja ha mer besök och respons på. Där tycker jag det är svårt att få den responsen när man är anonym, har du några tips?
    För jäkligt med exet där – vilka människor det finns :-(

  • #Blogg100 - en utmaning vi antar, på vårt sätt - Webbevakningsbloggen 3 februari, 2013 at 10:52

    […] februari: Nio år som bloggare | […]

  • Anna-Carin 3 februari, 2013 at 11:28

    Jennifer: ja, men det är ju så! Berikande. Som du själv skriver, du driver ju en Bloggbyrå. Bara det. :)

    Bitte: Jag har tyvärr inga tips på hur man får mer respons och besök i sin anonyma blogg. Det har aldrig varit primärt för mig, jag har bara velat skriva. Det andra har kommit på köpet liksom. Och jag har aldrig haft några stora skaror som hängt i min blogg. :)

  • Eva 3 februari, 2013 at 15:20

    Vad länge du har bloggat, du är ju typ pionjär, tänkte jag, och började räkna efter hur länge jag har bloggat. Fick det till drygt 7 år… Jag började i slutet av 2005 men skaffade en till i januari 2006 när jag gick kursen medieproduktion under medie-och kommunikationsvetenskapliga programmet, och vi måste lägga upp var sin blogg som redovisning. I kursen ingick också att följa och kommentera några klasskompisars bloggar.
    Har bloggat högst oregelbundet sedan dess, det här initiativet #blogg100 var en spark i baken för mig att både dkriva och läsa igen!
    (evaihjo.blogspot.com och evalution-tot.blogspot.com)

  • Anna-Carin 3 februari, 2013 at 21:25

    Fast Eva, du är väl med på Pocketblogg.se också?

  • 10 år som bloggare - Carnebro - En del av Anna-Carin 22 april, 2015 at 09:35

    […] jättetråkig händelse (som jag skrivit om här i en större sammanfattning om mitt bloggande), gjorde att jag blev o-anonym och ändrade mitt skrivande en del. En nyttig […]