Att inte hitta orden

I flera dagar har jag samlat mig för att skriva om kvinnohat. Hur många av oss, jag inkluderad, i vårt vardagsvarande låter maktstrukturer där kvinnohatet får frodas fortgå. Fortsätta påverka flickor, pojkar, män, kvinnor till ett liv med begränsningar, som inte låter någon av oss vara sitt optimala jag. Jag har samlat på många bra blogginlägg som andra skrivit och som jag vill tipsa om.

Jag har till viss del känt att det finns många människor som skriver så bra om de här ämnena, med olika infallsvinklar som gör mig lite klokare varje gång jag läser. Genusfolket till exempel. Öppnar ögonen, får mig att tänka, och får mig att reagera. Att det i och med det finns hopp om att det kan hända något, vi kan i varje liten vardagshandling bidra till bryta igenom de här mönstren och kanske, så småningom, uppnå ett jämställt samhälle.

Det ville jag samla ihop och förmedla. Ge tips, och bra tankar. Sammanfatta.

Enter Uppdrag Gransknings film inför avsnittet som sändes ikväll.

Något inom  mig dog. Jag såg filmen på tisdagskvällen när jag kommit hem, för jag förstod att det skulle vara katastrofalt för arbetslusten att se den på dagen. Jag såg inte programmet ikväll, jag var bokad på annat, men jag läste ifatt på Twitter. Jag ska se programmet, men jag drar mig för det.

Det är på något sätt som att en liten del av mig tappade hoppet. Alltså på riktigt tappade hoppet om mänskligheten. Jag förmår inte lyfta mig själv i håret och tänka positivt som jag brukar. Och det beror inte på ärkeidioterna som hotar, utan mest på alla vanliga människors kommentarer om att det är fel att fokusera på ett kön och annat som gör att fokus förloras (läs det här om du tillhör en av dem). Istället för att diskutera vad som måste göras.

Jag kan tänka mig två saker som måste till.

1. Polisen ska utbildas i IT och utreda alla nät-trakasserier, och personer ska dömas för brott de begår oavsett var de begås. Det är en skam att det inte redan är gjort (läs t ex Nikkes vittnesskildring till exempel. Eller för all del Blondinbellas.)

2. Var och en av oss som inte är idioter behöver visa lite mera digitalt civilkurage. Våga vara lite socialt obekväma och visa ryggrad. Säga att man tycker att något är fel. Inte nödvändigtvis argumentera, men markera att man inte håller med. Det betyder mycket för den som är utsatt, och visar att alla inte har misogyna/rasisitiska/våldsamma/etc åsikter. Läs hos Mymlan, på Digitaliseringskommissionen av Isobel och Fredrik Wass samt Maktministeriet. Man kan även kärleksbomba som motvikt.

Det här är ungefär vad jag kan få ur mig på det här ämnet. Just nu. Jag känner mig alldeles för bedrövad och svart i sinnet, så det behöver smältas och bearbetas innan det bli något bra av det.

 

Jag hittar helt enkelt inte orden. Mina ord om det här.