Kvinnodagen – varför behövs den?

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som tyvärr alltid kantas av trams, som gratulationer till alla kvinnor (läs gärna här varför det inte är en grattis-dag), men framförallt kantas av företrädesvis män som blir extremt provocerade av att jämlikhet mellan könen uppmärksammas på en alldeles egen dag. Trötta skämt (för det vill jag tro att det är) om att kvinnor gott kan få ha en egen dag, män har ju alla andra dagar på året, dyker såklart upp.

Jag blir väldigt trött och lite ledsen över det snäva perspektivet. Jag har så otroligt svårt att förstå dessa provocerade människor som tycker att det räcker, att de blir förbannade när feminism kommer på tal, att Sverige minsann redan är jämställt och va faan klagar vi för? Skaffa en utbildning och ett bättre betalt jobb om du inte har lika hög lön som männen. (sic! En sådan kommentar fick Hanna Hellqvist i dagens Morgonpasset i P3.)

Det ironiska är att just idag är en artikel publicerad på Svenska Dagbladets Opinion, om en rörelse som heter 15:51 och är skapad av Sveriges Kvinnolobby. Helt enkelt för att löneskillnaderna är så stora mellan män och kvinnor att män per år tjänar 11 miljarder mer på lika arbete. Namnet 15:51 kommer från att kvinnor på en arbetsdag mellan 8:00-17:00 från det klockslaget arbetar gratis, enligt statistiken för Sverige.

Vi är alltså långt ifrån jämställda. Ytterligare några exempel lyfter Pontus Löf på Stance-bloggen om just kvinnor och män på arbetsplatser, och vad du som man kan göra för att förändra. Även tidningen ETC lyfter hur det ser ut i Sverige med jämställdheten i jobbet, familjen, näringslivet, media, kulturen, hälsan, barnen, politiken, våldet och skolan med en infografik som du kan hitta här. Läs igenom den – som är grundad på fakta – och säg mig att vi minsann redan är jämställda. I dare you.

När det finns så mycket undersökningar och statistik, hur kan man inte se de strukturella orättvisorna – som drabbar både kvinnor och män och i förlängningen vårt samhälle och vår framtid?

Internationella kvinnodagen handlar inte om att fira kvinnan

Som min vän Annika uttryckte det på Facebook:

Och medan jag ändå spammar FB-flödet så vill jag säga att Internationella Kvinnodagen är inte Mors dag deluxe eller Alla Hjärtans dag II då vi ska fira kvinnor med blommor och choklad. Det är en dag med syfte att säkerställa att vi åtminstone en dag om året uppmärksammar orättvisor och förtryck som drabbar världens kvinnor, att världen tyvärr inte alls är jämlik utan att det finns mycket kvar att göra – samt självklart uppmärksamma såna bra saker som att när flickor får gå i skolan så ökar ett lands välstånd.

För det är ju problemet. Ingen av oss tjänar på ett ojämställt samhälle. Varken i arbetslivet eller privat. Hur kan en dag som syftar till att vi ska få ett jämställt samhälle provocera så mycket? Är det tanken på alla människors lika värde som provocerar?

Vi har mycket kvar att göra i Sverige. Men det som många glömmer bort är att det heter Internationella Kvinnodagen, och internationellt har den stor betydelse för att kvinnor ska få bättra levnadsvillkor. Vad händer med jämställdhetsarbetet i världen? Lyssna på Morgonpasset från imorse (1,5 h in i programmet) där Maud Edgren Shori var gäst. Hon är FNs rådgivare i genusfrågor. Och även FN behöver lära sig mer inom sin organisation. Samma utmaning som vi alla står inför.

Så vad ska man göra då?

Jag kunde inte låta bli att kommentera ett inlägg på Facebook efter att lilla Estelles namn hade förkunnats. Där skrev jag att jag hoppades att Estelle, när hon presenteras för pressen, bärs fram i könsneutrala färger. En kvinna kommenterade med att det var så tråkigt med såna kommentarer, och varför kan inte tårtorna få vara rosa när det är en flicka? Hennes pojke hade minsann massor med rosa kläder! Visst får tårtorna vara rosa. Eller gröna. Eller blå. Och pojkar får klä sig i rosa eller vilka färger de vill. Det det handlar om är att bryta ett mönster och en förväntan på en person/sammanhang med anledning av könet. Och problemet är att det även är i de där detaljerna strukturen sätts. Särskilt när det är kungahuset som har möjlighet att göra skillnad och vara ett föredöme, för Sverige och vår befolkning.

Alla samhällspåverkande faktorer borde gå i bräschen, som kungahuset, kulturen, medierna och politikerna. 23 % av styrelseledamöterna i svensk näringsliv är kvinnor. Det är för få, med tanke på hur vår befolkning ser ut. Gör som PG Gyllenhammar och agera: han tycker inte att kvotering är optimalt men att det verkar vara enda sättet att få något att hända, och kräver därför kvotering inom näringslivet under en interrimsperiod. Militärmakten och polisen arbetar aktivt med genusfrågor.

Det är både sådana insatser som krävs, på ett högre påverkansplan, men också inom oss själva. Att ifrågasätta våra tankemönster och beteendemönster. Att agera annorlunda. Det är ingen brist på duktiga kvinnor och både män och kvinnor, pojkar och flickor, förtjänar en jämlik behandling utan trånga könsroller där det inte handlar om att alltid ha rosa/inte alls ha rosa. Och vi förtjänar ett jämställt samhälle. En jämställd värld.

Det är vad Internationella Kvinnodagen handlar om. Tyvärr behövs den verkligen fortfarande.