El Camino de Santiago

Det här inlägget skrevs som utkast den 21 juli 2010, sen insåg jag att alla mina bilder ligger på en extern hårddisk (tre datorer sedan) som jag inte riktigt vet var den är. Men idag skickade mamma av en helt annan anledning över flera av sina bilder från Caminoresan, så jag passar på och använder några av hennes för att illustrera inlägget.

För en liten tid sedan  hade DN ett ganska kort resereportage om El Camino de Santiago, Jakobsleden i Spanien som pilgrimer vandrat sedan år 800. Det fick mig att tänka på när mamma, jag och brorsan gick en del av just den leden under påskveckan i april 2007.

Jag är inte heller troende eller religiös, precis som reportern i DN, men det är en andlig upplevelse att vandra en pilgrimsled. Och en ytterst fysisk, påfrestande och alldeles underbar upplevelse. Ett väldigt fint sätt att turista.

Vi flög med Ryan Air från Säve via London till Zaragoza. Därifrån tog vi tåg och buss till lilla byn Estella där vi började vår vandring. Mamma hade redan gått sträckan till Estella från St Jean Pied du Port i Frankrike, som sägs vara den officiella startpunkten. Det går dock att följa leder från Rom och Zürich, ja, till och med Eskilstuna, till Santiago de Compostela, som ligger i nordvästra Spanien, i Galicien. Det finns flera olika leder till Santiago också i Spanien.

Santiago betyder Jakob, och det sägs att aposteln Jakob är begraven i katedralen i Santiago. När man besökt graven, ska man vandra de sista nio milen till Finisterre och slänga sina vandrarkängor i havet. Då kastar man också sina sista skulder och synder, sägs det, som man längs med vägen långsamt lagt av sig.

I byn Estella skaffade vi oss våra pilgrimspass vid pilgrimscentret. Sen försökte vi hitta ett härbärge, vilket inte var helt lätt i mörkret och ösregnet. Det låg en bit från den pittoreska bykärnan, men med en strålande utsikt skulle det visa sig dagen därpå. Det kändes lite ovant men spännande att snöra på sig vandringsskorna, noggrannt packa den minimala ryggsäcken som innehöll allt jag behövde, greppa vandringsstavarna och börja gå.

Första biten var inte så spännande, men den såg annorlunda ut i dagsljus. Vi fick börja med att gå tillbaka till pilgrimscentret för att hitta leden, som är väldigt tydligt utmärkt med Santiagosnäckor – pilgrimssnäckor, såklart – som en gul sol mot blå botten. Där det inte sitter skyltar, ibland på små betongpelare, har man sprejmålat med gul färg. Det går inte att gå vilse.

Strax kom vi ut på landet, och gick på en grusväg. Alla spanjorer vi mötte, och även de andra pilgrimsvandrarna, hälsade oss med ett ”bon camino!”, något vi strax gjorde själva också. Det var sällan vi gick helt själva några längre sträckor. Vid lunchtid stannade vi till i en by och värmde oss med bocadillos och cafe con leche, sällan har det väl smakat så gott. Då hade vi vandrat med regnponchos och kepsar ett tag, den lilla baren immade igen av alla fuktiga pilgrimer som passat på att stanna till just där.

Vi kom rätt fort in i en lunk, småpratade lite, gick i tystnad, fotade, rastade då och då och ja, gick helt enkelt. Vår guidebok hade berättat om scenerier, historia och sevärdheter vi passerade längs vägen. En av de första var ett vinhus längs med vägen som har två kranar på en vägg, en med vatten och en med rödvin, för att stärka pilgrimsvandrarna på sin resa.

När vi kom dit var klockan halvtio på morgonen. Rödvin är inte det första jag tänker på då, men styrka behöver man ju inför vandringen. Det smakade rätt surt, men var ändå en fin upplevelse. Vid ett annat tillfälle besökte vi ett kloster som inte var aktivt, och när vi passerade ruinerna efter ett härbärge med sjukhus för pilgrimsvandrare från 1000-talet kände man historiens vingslag. Mina fötter som passerar här är bara ett par av miljontals, som har trampat precis samma väg i tusentals år.

Vandringsleden gick genom byar, städer, landsvägar, vinodlingar, åkermark, olivskogar förbi källor, uppför, nedför, plant, förbi dammar och över vattendrag. På ett ställe hade pilgrimer byggt små stenpyramider av runda naturstenar från vägen, ibland med en flagga som visade nationalitet, och ibland med papperslappar instuckna. Där lägger man ifrån sig sina olika synder. Vilken syn det var att komma runt en krök och mötas av alla dessa stenpyramider. Vi byggde också en egen, även om ingen av oss tror på synd som begrepp. Däremot la vi våra sorger och tillkortakommanden i stenpyramiden.

På ett annat ställe gick vi bredvid en motorväg ett tag. En ganska tråkig vandring, om det inte hade varit för att pilgrimer använt gräs och andra växter att fläta in kors i viltstängslet som skiljde vandringsleden från motorvägen. Vi slog följe med en trevlig och pratsam spansk farbror, som berättade att han gick pilgrimsleden några mil varje år under påskveckan, semaná santa. Jag fick borsta upp min gamla spanska och agera tolk mellan mitt sällskap och spanjoren.

Vi lärde oss mycket om vilket rödvin som var bra för pilgrimer, vi befann oss ju i Rioja då, och hade väldigt trevligt med den spanske, djupt religiöse men ändå jordnära mannen. Just då gick vi en väldigt lång sträcka i kanten av vidsträckta fält, utan tillstymmelse till skugga någonstans. Solen sken från en obeveklig himmel, och det blev varmt. På fältet fanns det ett berg av höbalar, och ovanför dem cirklade gamar högt i skyn. En syn som väckte lite rysningar.

Vid härbärgena sov vi solsalar, duschade i kalla duschar, åt matsäck eller på byn, besökte kyrkor som ofta var i barockstil med ett katolskt överflöd av symbolik och guldlamineringar, helgonbilder och statyer, rökelse och stearinljus. I många av kyrkorna hade helgonstatyerna flyttats ut på gården för rengöring och förberedelse inför semaná santaprocessionerna.

Sovsalarna var väldigt kalla i april, och vi hade bara reselakan med oss. Skulle jag göra om det hade jag haft sovsäck. Och öronproppar. Fanns en del kvinnor och män som drog rejäla timmerstockar. Klockan sju var det revelj och en timme innan härbärget stängde. Många av de andra pilgrimerna ägnade sig åt morgonbön, men inte vi.

Vi passerade otroligt vackra landskap, träffade intressanta människor, åt god mat i små byar, drack mycket cafe con leche, skrattade, sjöng, filosoferade och hade djupa samtal. Vi var mörbultade, men samtidigt kände vi oss starka. Vi blev alla solbrända på vänster sida av ansikte och hals – leden går ju västerut mest hela tiden. Men till slut hände det som vi försökt undvika. Jag fick skavsår. Vätskande stora sådana, på låren, av sömmarna på byxorna. Fötterna klarade vi alla utan bekymmer.

Jag låg med feberfrossa under reselakan och handdukar, och en filt som en vänlig härbärgesfrivillig rotade fram, medan brorsan och mamma med reseparlör och  knackig spanska försökte köpa medicin på apotek. I en liten by i norra Spanien var engelska inte aktuellt. Men med teckenspråk, lite latin, hittepåord och mycket vilja kom de tillbaka till mig med krämer, plåster, förband och febernedsättande. Tur att mamma har sjuksköterskebakgrund.

Vi insåg ändå rätt snart att det inte var aktuellt att fortsätta gå två till fyra mil om dagen. Jag blev jätteledsen. Avbryta resan? Till slut enades vi om att åka in till Navarra, den närmaste staden och vara där. Vi gick till en by med bussförbindelse och åkte en liten lokalbuss till staden. Där bodde vi på hotell, och sov gott. På skärtorsdagen var vi på torget tillsammans med resten av Navarraborna och beskådade en del av Semaná Santa-processionerna. Vilken folkfest!

 

Mamma kom med den fantastiska idén att ta tåget till Bilbao. Sagt och gjort, nattåg blev det. Vi hittade ett litet hostal och upplevde Bilbao. Förutom det mäktiga och helt otroliga Guggenheimmuséet, som gav mig en alldeles oförglömlig upplevelse, besökte vi Santiagokatedralen som blev något mycket andligt. Vi åkte också tunnelbana ut till kusten och doppade tårna i havet. Vi handlade kebab av en pårökt indier mitt i natten, hängde på en hipp bar i våra ohippa vandringskläder, åt chocolate y churros till frukost, promenerade över en glasbro (med vissa problem för mig som är höjdrädd).

Sen tog vi tåget vidare till Zaragoza för flyg hem. Mamma höll nästan på att hamna i handgemäng med en spanjorska som ville tränga sig i kön ut till flyget, och bad mig översätta svenska svordomar till spanska. Vilket jag inte gjorde, men de verkade förstå varandra rätt bra utan gemensamt språk. Mellanlandning i London igen, den här gången utan övernattning, och trötta men mycket glada och många upplevelser rikare hemma i Sverige igen.

Vi planerar fortfarande för att fortsätta vandra fler mil på leden. Jag rekommenderar verkligen en pilgrimsvandring även som turistresa, för det är otroliga upplevelser. När man vandrar kommer man närmare det landskap man är i, möter människor och får se så himla mycket mer.