En liten stor kärleksförklaring

Jag är så otroligt, ohyggligt, jäkla jätteglad att det finns personer som Hanna Hellquist och Kakan Hermansson. Som tar kampen varje dag. Hela tiden. Oförtrutet. Som är förebilder och ger kämpaglöd till andra.

Som här, när Hannas krönika i DN kom ut i veckan och hon fick stänga kommentarsfältet. Men ändå får två (minst) hjärndöda mejl. Som Kakan publicerat.

Det är så lätt att bli modfälld av allt kompakt motstånd och idioti som omger jämställdhetskampen. Våldtäktskultur, glastak, löneskillnader, sexism, reklam, ideal, näthat, kvinnomisshandel och så vidare i all oändlighet. Men så finns de här fyrarna i mörkret.

Hanna, Kakan, Gudrun Schyman som kommer tillbaka till politiken för att jämställdhetskampen går för långsamt, kontot Kvinnohat på Instagram, alla som skriver på Genusfolket, Supersnippan på Facebook, Genusfotografen och alla, alla andra kvinnor och män som höjer rösten och säger ifrån och agerar på orättvisor. Oavsett om det är i offentligheten eller i vardagssituationerna.

Ni är så jävla bra, och ni behövs så himla mycket. Ni är de som får mig att ana ljuset när det är som mörkast. Som får mig att fortsätta och inte ge upp. Tack!