Hoppas ni alla får en fin och härlig midsommar, oavsett vad ni gör. Själv ska jag fira på Ingarö här i Stockholm för första gången, tillsammans med vänner och några som kanske snart blir vänner. Det ser jag fram emot.
Men midsommar är egentligen en helg som liknar nyårsafton i ångest inför och högt ställda förväntningar. Allt ska liksom vara sådär Pripps Blå-reklamsperfekt, solen ska skina, man ska vara i naturen och vid vatten, romantiken svalla och alla ska ha blommor i håret. Sill, nubbe, jordgubbstårta, dans, och 7 blommor under kudden. Det är inte så ofta det verkligen blir så.
Förra året var vi tre som firade midsommar i min lägenhet. Det var trevligt, det också. Det går liksom att göra på olika sätt, och alla är bra. I år har de jag firade med förra året köpt ett hus på Ingarö – och en av de första grejerna vi pratade om när köpet var klart var ”Vad bra, då kan vi fira midsommar där!” med en lättnadens suck, nöjt. Jag tycker att det säger något om de här knasiga känslorna som midsommar framkallar.
Det kan ju vara jättemysigt att fira midsommar. Precis som nyår. Men det är något med de där inneboende kraven som är så svåra att frigöra sig ifrån. Jag tycker att Emanuel Karlsten uttrycker det väl i sitt kåseri i DN. Med det vill jag önska er en glad midsommar, vad ni än gör. Försök släppa kraven och njut av en ledig dag och ert eget sällskap eller era vänners. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men ändå.
Behöver ni lite distans till midsommar? Kolla på filmen som Sweden.se har gjort som förklara svenskt midsommarfirande för utlänningar.
