Jämställt hushållsarbete

För en tid sedan fångade jag upp en tråd på twitter. Den handlade om ifall man kunde laga mat när man flyttade hemifrån. Det var förvånande många – både män och kvinnor – som inte hade kunnat det, och det hade tagit olika lång tid att lära sig. Hemkunskap i all ära, men det fick mig att fundera.

Jag är förmodligen ett undantag, det verkar ofta så i alla fall, men jag har haft en väldigt jämlik uppväxt som förberett mig väl för vuxenlivet. Och tur var ju det när jag bodde själv från det att jag var 16. Kanske har det format mig mer än jag tror, och även färgat mina åsikter. Jag tycker nämligen att man gör sina barn en otjänst om man inte lär dem hur man sköter ett hushåll.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

I min familj fick både jag och min bror hjälpa till från det att vi rent fysiskt kunde, anpassat efter vår ålder. Vi hjälpte till och diskade från det att vi var tre år till exempel, självklart inte vassa knivar och annat olämpligt, men ståendes på en stol och det vi kunde. Det tog kanske lite längre tid, men vi tyckte att det var roligt. Skära sallad, duka, hämta morötter i trädgårdslandet, ja, successivt mer avancerade uppgifter. Jag minns ärligt talat inte när jag har lärt mig tvätta, städa, laga mat, putsa skor och så vidare.

När vi blev lite äldre var vi med och tog ansvar för hushållssysslor och hade ett schema. Där ansvarade alla i familjen för minst en dag i veckan när man skötte matlagning/tvätt. I tvätt ingick tvätta, mangla, stryka sina egna kläder och gemensamt linne, vika och sortera in. Alla la sin smutstvätt i en korg för vitt, en för färgat och en för dukar/handdukar/sängkläder. Vi åt så gott som alltid gemensamma middagar, och den som lagade maten dukade och tog undan och tömde diskmaskinen.

Vi planerade veckomatsedel på söndagarna och storhandlade, i demokratisk anda. På helgerna lagade vi mat tillsammans eller så gjorde mamma eller pappa det. Vi städade tillsammans, jag och brorsan ansvarade för våra rum och varsitt badrum medan mamma och pappa tog resten. Även trädgårdsarbete deltog vi i. Frukostarna dukade den som var först fram och den som var sist plockade undan och torkade av bordet. Sängarna bäddade man själv varje dag. Vi bakade ofta tillsammans eller gjorde sylt och mos.

Vem gillar hushållsgöromål?

Klart att det inte alltid var roligt, och att man ofta önskade att man kunde få slippa. Men ärligt talat, vem ska göra det då? Ingen tycker ju att det är roligt att göra de sysslorna hela tiden och på det här sättet fick vi både tid att umgås mer som en familj och en rättvis fördelning. Då tänkte jag inte i termer som jämställt, men nu i retrospekt gör jag det. Vi fick i oss från barndomen att man är med och man hjälper till och alla tar ansvar.

Vi gjorde helt enkelt jättemycket tillsammans som familj, och jag kan verkligen sköta ett hushåll. Inte bara det, att sitta tillsammans och äta varje dag och prata om aktuella händelser och det som pågick i våra liv bidrog stort till både min och brorsans allmänbildning och välmående. Mamma och pappa såg oss, och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Självklart fick vi mycket uppmuntran och stöd när vi lärde oss, och att få beröm för en god måltid man själv gjort för första gången – det smakar gott vill jag lova! 

Ansvar under trygga former får en att växa

När jag en dag får barn kommer det här att följa med. Att dela på hushållssysslor och vara självständig när man flyttar hemifrån. Idag är jag tacksam för min uppväxt i den här aspekten. Jag vet att jag kan och alltid kan klara mig. Och att jag har föräldrar som lät mig ta ansvar tidigt för att jag skulle bli trygg, och förbereda mig på vuxenlivet, som visade mig att i en familj bidrar alla. Bara den förebilden är otroligt viktigt tycker jag.

Det är ovärderligt att lära sitt barn att klara av ett hushåll, och privatekonomi (hej Lyxfällan!). Får man lära sig det under trygghet och med lagom utmaning, anpassad efter ålder och mognad, växer man hela tiden med uppgiften. Så att man är förberedd att stå på egna ben, så småningom.