Det här inlägget publicerades 27 maj 2009 på min gamla blogg, i samband med att jag satte in min insulinpump. Men jag tycker att det förklarar väldigt bra, och fortfarande är aktuellt, så jag publicerar det här.
De två stora fördelarna rent generellt är:
- Att pumpen efterliknar en frisk bukspottkörtels arbete, det vill säga insulinutsöndring, betydligt bättre än sprutbehandling vilket ger ett jämnare blodsocker
- Att det är lättare att ”gasa och bromsa” behandlingen och därmed vara mer flexibel i sin egenkontroll. Det kräver också mer av pumpbäraren i engagemang. Med sprutor kan man variera dosen med 0,5 enheter, med pumpen med 0,002.
Närmare förklaring till punkt 1: En normal bukspottkörtel utsöndrar en liten mängd basinsulin i kroppen konstant, för att hålla blodsockret på en bra nivå. Insulinet fungerar som en nyckel för alla kroppens celler att använda energin i kroppen. Blodsockret är ett mått på energin, som mestadels kommer från maten vi äter, men också från energi lagrad i kroppens muskler och i levern.
När maten kommer ut i tolvfingertarmen från magsäcken transporteras näringen ut i blodet och blodsockret höjs. Då svarar bukspottskörteln, där insulinet produceras, med att släppa ut en dos insulin, för att möta blodsockerhöjningen och få ner det på en bra nivå. Det här är givetvis kraftigt förenklat, men det förklarar på ett ganska lätt sätt insulinets roll. Insulin sänker alltså blodsockret och låter kroppens celler använda energin.
Min bukspottkörtel är trasig och tillverkar inget insulin, enkelt förklarat. Därför måste jag tillföra insulin utifrån. Med pumpen har jag en basdos som varierar mellan 0,6 och 0,9 enheter insulin i timmen. Variationen har jag själv programmerat och täcker de naturliga variationerna i kroppens behov beroende på aktiviteter som rörelse, hormonutsöndring, vila etc.
Här kommer punkt 2 in: denna basdos kan jag själv tillfälligt höja eller sänka, under en tid som jag själv bestämmer. Ska jag ut och stavgå kan jag exempelvis sänka basdosen med 70 % under den 1,5 timme min promenad tar.
Motion sänker blodsockret och det i kombination med insulin kan bli för mycket med en insulinkänning som följd (farligt lågt blodsocker, med risk för koma). Jag kan också höja dosen om jag ska vara mer stillasittande, har influensa eller mens till exempel (andra hormoner i kroppen påverkar blodsockret). Allt hänger på hur jag väljer att programmera pumpen.
Samma flexibilitet gäller för måltidsdoserna. För min del finns det fler fördelar med just dem: jag har min delvisa magsäckförlamning med fördröjd magsäckstömning, som innebär att det ibland kan dröja länge innan all näring kommer ut i tolvfingertarmen.
Här kan jag ställa in pumpen på att ge en mängd av dosen direkt och pytsa ut resten under exempelvis tre timmar. Något som passar min mages mönster, och gör att insulinet möter utsläppet. Annars kan det hända att jag har för mycket insulin i kroppen och näringen är inlåst i magsäcken – insulinkänning.
Pumpbehandlingen innebär också att jag inte ständigt behöver sticka mig. Jag kan istället smådutta med insulin, stoppa en programmerad dos, sänka behandlingen när jag behöver istället för att tvingas äta. Dessutom är det möjligt att finjustera och laborera med doserna när de kan vara så små som 0,002 enheter. Med andra ord, när jag kan pumpen ordentligt kommer jag att kunna anpassa min egenbehandling precis efter mina förutsättningar och mitt liv.
Det kräver mer engagemang, och koll och tid, och jag kommer alltid att ha pumpen på mig. Men med det här kommer jag att få jämnare blodsockerkurvor och i längden ett lägre HbA1c. Lägre värden kommer att ge mina njurar avlastning och kanske till och med förbättra min magsäcksförlamning.
Framförallt kommer jag att kunna leva mitt liv utan att allt ska kretsa kring att jag måste äta, utan att kunna välja själv. Nu förstår ni kanske varför jag är så positiv? Och varför jag är beredd att satsa ordentligt på att få det att fungera.
