Hur funkar en pump rent praktiskt?

Jag tänkte att jag kan visa hur det faktiskt ser ut på mig. Vi börjar med själva pumpen.

Pumpen är alltså pinalen med skärmen, stor som en personsökare (om någon minns dem?) Pumpen drivs av ett litiumbatteri i freestylestorlek, som räcker i 5-7 veckor, men den kan också drivas av alkaliska batterier om jag händelsevis inte har tillgång till mina batterier.

I pumpen sitter också en ampull med insulin. Den ampullen fyller jag själv med det lilla paketet nedan. Plaströret med graderingen på är själva ampullen, den blåa plastmojängen och stora nålen är för att dra upp insulin ur sin originalampull till pumpampullen.

Totalt sett kan man ladda pumpen med 200 enheter insulin (2 ml). Just nu ligger jag på en dygnsdosering på 36 enheter (basdos 26,30), men det är ingen konstant utan kan justeras. Måltidsdoserna anpassar jag till måltidens sammansättning. Man blir mer insulinkänslig och kräver mindre insulin när man har pump, vilket är bra.

När man har laddat pumpen med insulin kopplar man på slangen som insulinet förs igenom. Slangen finns i olika längder, min är 61 cm, och väldigt böjlig och tålig. På pumpen finns ett membran runt slangkopplingen som tillsammans med membranet runt batteriet och själva konstruktionen gör pumpen vattentät upp till 12 meters djup.

I andra ändan av slangen sitter en annan koppling med en nål, som man fäster i infusionssetet som sitter på min mage. Som ni kan se på bilden är det en åttakantig öppning som givetvis passar in på den åttakantiga knappen i infusionssetet. Med ett lätt klick fastnar kopplingen på knappen med nålen som för in insulinet.

Man pressar ihop sidorna tills det säger klick, så förs nålen in i infusionsknappen och kopplingen sitter fast.

Själva infusionssetet ser ut såhär. Man placerar den klistriga hinnan (cirkeln med hålet i) mot magen så det fäster – som ett plåster ungefär – och sedan trycker man in hela den lila delen mot huden tills det hörs ett klick. Det sitter en fjäder inuti så det finns ett visst motstånd. Sedan slänger man den lila delen och kvar på/i magen eller var man valt att placera den, sitter infusionssetet.

Under den klistriga hinnan på bilden kan ni se själva nålen som alltså är den som sitter i underhudsfettet. I andra änden av nålen sitter knappen som man fäster kopplingen med slangen i. Nålen är 6 mm lång och väldigt tunn, det känns lite när man trycker in den givetvis, men sen känns den inte alls.

Man byter infusionsset var tredje till fjärde dag, och då laddar man samtidigt nytt insulin. Man ska givetvis byta infusionsställe varje gång, för att undvika infektioner och fettansamlingar. Insulin är ett anabolt hormon och om man ofta injicerar på samma ställe får man en fettkudde, som i sin tur blir insulinresistent. Det är inte bra.

När allt är på plats, men innan man sätter ihop pumpen med infusionssetet spolar man slangen och fyller på insulin så att nålen är full. Eftersom det rör sig om så små mängder, 100 enheter per ml insulin, måste insulinet finnas på plats intill underhudsfettet innan jag börjar dosera. På så sätt finns ju ett ständigt tryck i slangen som gör pumpens arbete möjligt.

Sen ska ju givetvis pumpen sitta på hela tiden. Upp till två timmar kan man vara utan pump, när man till exempel duschar eller ägnar sig åt ”djupare samvaro” som min läkare uttryckte sig.

När man är påklädd på dan kan man lätt klämma fast den i behån, byxlinningen eller fickan. På natten får man antingen använda ett av många tillbehör, som ett resårband runt midjan till exempel, eller klämma fast den i pyjamasen/nattlinnet.