Sensor för vävnadsglukos

Sen i onsdags har jag en sensor på mig, strax ovanför höger skinka, som en av diabetessköterskorna på mottagningen satte dit (täckt med en plastfilm som synes på bilden). Det är en tunn plastnål, ungefär som den i infusionssetet till pumpen, som sitter i vävnaden och via en sensor man kopplar på nålen skickas värden till en dosa. Sensorn mäter vad vävnaderna håller för glukosvärde. Det skiljer sig lite mot blodsockret, och ligger lite efter, men ger ändå en tydlig fingervisning.

Var sjätte minut kollar den av ett värde. På så sätt får man tydliga kurvor över dygnet med hur blodsockret varierar. Det är syftet med att jag ska ha den på mig i sex dagar, för att jag ofta har oförklarligt höga morgonvärden. Det innebär att något händer på natten: antingen att jag får känning men inte vaknar av det och kroppen jobbar upp en kraftig rekyl på egen hand, vilket ger ett högt morgonvärde. Eller att jag helt enkelt inte har tillräckligt hög basaldos av insulin på natten så att blodsockret sticker iväg.

Jag har varit uppe kl 3 ett antal veckor och kollat blodsockret, men det har inte gett så mycket. Det är rätt påfrestande att störa nattsömnen, särskilt nu när jag sover lite sämre på grund av axelsmärtan, och med sensorn får vi många fler värden att bedöma utifrån. Dessutom varnar den om den får värden under 3,9 mmol och värden över 14 mmol. Man kan även se en trend på displayen tack vare ett pilsystem. En pil upp, långsamt stigande blodsocker, två pilar upp, snabbt stigande och motsatt för pilar som pekar neråt. Som här på bilden:

 Resultat så här långt?

Jag tycker mest att det har varit struligt. Dosan får inte vara längre bort än tre meter från sändaren/sensorn för då tappar den signalen, den har tappat sensorn flera gånger fast jag har haft sensorn i fickan bredvid sensorn så jag har fått starta om. Då är det en uppvärmningstid på 2 timmar och flera blodsocker som ska matas in under den 24 timmar långa kalibreringen. Dosan larmar så fort det är något, vilket det har varit ofta. Jag har inte en hel dygnskurva hittills.

Av de två nattkurvor jag har fått så kan jag ändå se att något händer runt 1-tiden på natten. Då stiger blodsockret runt 3 mmol och ligger där till 6-tiden när det sjunker 0.5-1 mm. Det verkar alltså som att basaldosen behöver höjas mellan 01 och 06, om man ska utgå från två värden.

Slutsatser om vävnadsglukosmätning

Jag gillar det ändå. Men jag vill byta ut min Animas 2020 mot en Animas Vibe med inbyggd vävnadsmätning. Jag känner att det ger jättemycket att kunna titta på kurvor och förutse vad som händer, och förebygga både låga och höga blodsocker. Jag förstår vad som händer, hur det hänger ihop, och kan bekräfta mina teser istället för att tro. Inte minst är jag mycket mer motiverad att anstränga mig mer för att få bra värden.

Under de här dagarna med sensorn har jag – utan någon som helst baktanke, jag har liksom inget att bevisa – haft bättre värden än på många år. Det tycker jag säger rätt mycket. Jag diskuterade möjligheten med Animas Vibe med min läkare i mars, men jag kommer inte att få en sådan. Det är för dyrt än så länge.

Själva pumpen kostar lika mycket som den jag har idag, runt 40 000 kr, men det är framförallt förbrukningsvarorna som är dyra. Sensorn ska till exempel bytas en gång i veckan och går på runt 400 kr. Det räknas som hjälpmedel och är inget jag betalar själv, men är en kostnad för landstinget (och oss medborgare via skatten, som alla subventionerade läkemedel och hjälpmedel).

Jag förstår argumentet. Men om man tänker långsiktigt kan man förebygga komplikationer och kostsamma vårdsinsatser senare. Nåja, hur mycket jag än vill ha en Animas Vibe lär jag inte få det, utan kan bara se tiden an. Och dras med den här Medtronicmätaren i några dagar till istället.