Tillväxtultraljud vecka 28

Som jag skrev i det här inlägget är min plan hos specialmödravården att göra ultraljud i vecka 28, 32, 35 och 36 än så länge. Det innebär att jag i veckan gjorde mitt andra tillväxt-ultraljud, närmare bestämt i går. Så här kommer kommer en liten rapport, helt enkelt.

Det är en riktig liten sprattelbebis därinne, den ville inte vara stilla särskilt mycket alls. Dessutom började den med att vända upp rumpan mot ultraljudsstaven och stanna till där, så att barnmorskan fick en perfekt bild – till studentplakatet, sa hon och skrattade och skrev ut bilden. Det är min bebis det. ;)

Just att den sprattlade och snurrade runt så mycket gjorde det lite svårt att mäta flödet i navelsträngen, som de också ville göra. Men till slut gick det, och allt såg prima ut. Mycket goda fosterrörelser kunde också läggas till i journalen, och det brukar inte bäbisar som har dålig näringstillförsel ha. Ytterligare ett gott tecken.

Bäbisen ligger precis mitt på tillväxtkurvan även fortsatt, men just diabetesbäbisar brukar sticka iväg på kurvan lite senare än i vecka 28. Men än så länge ser det bra ut! Normal hjärtaktivitet, normala fosterrörelser, gott om fostervatten. Bra flöde i navelsträngen.

Hur mår jag då?

Jag känner mig såklart lugnad av att bäbisen verkar må jättebra. Men kämpar på med andfåddheten, svullnad, trötthet, halsbränna och så vidare. Känner av det som kallas vena cava, att livmodern med bäbisen i trycker mot stora kroppspulsådern vilket gör att blodtillförseln till hjärnan stryps till. Tydligen enda gången man överhuvudtaget kan svimma när man ligger ned.

Vid ultraljudet igår fick jag till exempel halvligga med höjd huvudände, för att det blir svårt att få luft och jag blir yr, och illamående. Det hjälper att röra på sig, ligga på sidan och böja sig framåt istället, och även att vicka på tårna kan lindra för då hjälper man till att skjuta på blodflödet uppåt. Däremot har de dagliga näsbloden så gott som upphört sen förra tisdagen när jag etsade det värsta kärlet, skönt!

Och så lite diabetes …

Hade även diabetesrond den här veckan, och vi har ju inte världens bästa personkemi en av läkarna och jag. Är alltid lite arg när jag går därifrån. Men jag får sansa mig och se till att de gör det bästa för mig rent medicinskt. Men det är lite ansträngande.

Nu har jag kommit in i den sista trimestern när insulinresistensen och därmed insulinbehovet ökar, plus att bäbisen lägger på sig i vikt (och jag med, även om det fortfarande bara är 7,5 kg). Kan behöva höja doserna med 50 % på en vecka, om det vill sig på det sättet. Så det är fortsatt kontroll som gäller, och att jag ska våga dra på med framförallt basalen. Det är mycket att hålla koll på, inte konstigt att jag blir ändå mer trött. Och då har jag inte ens gått in på njurarna, blodtrycket och alla andra kontroller …

Läkaren vill att jag skickar in blodsockerkurvor en gång i veckan, och det måste jag väl göra, men det är ett jädrans meck. Inget datoriserat här heller, inga smarta program funkar och kan installeras på min dator. Så det blir till att sitta manuellt och blippa på blodsockermätaren, sådär 6-12 värden per dag, 7 dagar, och lägga in i ett mejl. Pumphistoriken tänker jag inte ens ge mig på. Inför diabetesronden var fjärde vecka går jag först till Diabetesmottagningen och använder deras Diasend och får ut finfina kurvor. Men hänga där varje vecka, njae.

Gött med egoboost

Det lustiga är att trots att jag känner mig oformlig, otymplig, svullen, täppt i näsan och allmänt tja, gravid, får jag väldigt många kommentarer om att jag är fin och att det lyser om mig. Det känns bra tycker jag, även om jag har svårt att se det själv. Får hoppas att det fortsätter en stund till, för lite egopepp är inte fel i dessa tider, helt klart.

Undrar du förresten varför ultraljudsbilden överst är så stor? Det är inte jag som har zoomat in, utan bäbisen som har växt. Medan ultraljudet har samma perspektiv. Framöver kommer man att se ännu mindre av hela bäbisen.