Om pyssel och kreativitet

När jag lade upp första instagrambilden på lapptäcket jag håller på och syr kallade Karin mig för pysselmänchen. Inte säker på att det är ett riktigt ord, men innebörden stämmer! Jag gillar att pyssla och göra saker med händerna, i jämna mellanrum. Kanske lite som motsats till mitt jobb, eller som komplement. Jag vet inte, vad jag däremot vet är att jag har pysslat så länge jag kan minnas. Vilket säkerligen kommer från min påhittiga och kreativa mamma, som är likadan.

Går i kreativitet i arv?

Jag har broderat korsstygn, sytt kläder, gardiner, lampskärmar, en balklänning, gjutit i gips och målat, målat akvarell (när jag gick i femman var jag med i en utställning på biblioteket till och med), lärt mig skriva kalligrafi och what not. I vuxen ålder har jag renoverat lägenheter från ax till limpa, minus vatten och el. När jag bodde i USA gick jag en kurs i skulptering och då jobbade jag i betong, lera, vax, glas, aluminium och stål.

Det var även där jag testade att måla kroki, och en del av mina alster i drawingkursen och från andra tillfällen hänger på mina väggar. Även bilder jag har tagit använder jag för att pryda mitt hem. Skulle inte vilja kalla mig konstnär, och hänger inte upp det jag har gjort för att förhärliga mig själv. Men jag gillar det. Det är fint, och är roligt att ha saker som jag har gjort själv omkring mig. Precis som jag tycker att det är roligt att baka och laga mat och bjuda andra.

Att tro på sig själv

Att testa att göra helt nya saker, fast jag inte har gjort det förut eller vet exakt hur det ska göras. Lite som en ingenjör som jag intervjuade nyligen berättade:

Jag har alltid trott att jag kan göra vad som helst. Bara jag försöker, och har någon att fråga längs vägen. Klart att jag undrar vad fasiken jag håller på med mitt i ett projekt, men bara man nöter på och inte är rädd att misslyckas så lyckas man ju. Jag har bland annat byggt ett trevåningshus själv, och skickat en utrustning till Mars, så uppenbarligen fungerar det ju.

Det är väl därför jag bestämmer mig för att koka lingonsylt, renovera kök och sy lapptäcken. Jag kollar upp, frågar någon som jag tror vet, och så kör jag. Det finns ett kreativt utlopp i det, och det är tillfredsställande. Kanske är det stimulerande med så tydliga resultat också.

Värdera inte, ställ inte krav – bara gör

Det man däremot helt måste släppa är kraven på sig själv och sin inre kritiker. När det handlar om kreativt uttryck ska man nog omfamna sig som ett barn, tänker jag. Allt är fint. Annars är det dömt att misslyckas från början. Och allt blir kanske inte jättefint, men jag känner ändå en ömhet för mina alster. Man ska helt enkelt inte värdera.

Som de här fiskarna i aluminium som jag gjorde i USA. På baksidan av varje sitter en skruv så att man kan skruva in dem i väggen, för att ge illusionen av att de kommer ut ur väggen som ett stim. Först skar jag ut dem i vax, som jag sedan byggde upp ett gipshölje runt genom att doppa 18 gånger och låta stelna. Sedan brände jag gipset i ugn, så vaxet smälte och gipset blev gjutformen. Efter det i med smält aluminium, och en skruv i bakänden. Vilken lycka det var att ha tillgång till en studioverkstad med allt material och verktyg!