Igår var det Valborg, och våren firades in med manskörer och brasor. Brasan i mitt område visade sig vara både väldigt stor och välbesökt. Dock var manskören ersatt med ett hobby-punkrock-band. Inte riktigt min grej, inte för mig som får rysningar och ståpäls av Vårvindar friska och Vintern rasat framfört av män med fåniga mössor.
Hur som helst, igår var jag också ute och sprang. Flankerade mig gjorde både brorsan och pappa – och det måste ha sett lustigt ut. Först jag med röd sportjacka och strax bakom två män i svart. Jag vill ju känna att jag bestämmer fart och så, därför springer jag först.
Ovasett hur det såg ut, så gick det bra! 1,2 km med en brant liten backe i sista sträckan. Och jag spurtade sista metrarna dessutom! Det går framåt. Från 750 meter i två pass till 1,2 km i tre pass på 6 veckor. Men ändå viktigare: återhämtningen är snabbare, jag blir inte alls flåsig efter första passet längre, och andhämtningen lugnar sig snabbare. Jag har också bättre fart och ett mycket mjukare, spänstigare steg. Det gör inte akutont överallt i kroppen längre även om det känns.
Det går framåt!
Och, det gör det i naturen också. Det är häftigt att se hur naturen fullkomligt exploderar i spåret. När vi började var det fortfarande snö och is i spåret. Den här bilden postade jag för 3 veckor och 3 dagar sedan:
Då var jag lyrisk över att se knoppar. Den här bilden tog jag på samma ställe igår:
Viss skillnad va? För att inte tala om att jag lyckades fånga den här på bild på väg hem i spåret igår.
Älskade vår, välkommen!
