Personligt

Till minne av Robert

19 maj 2012

Igår kväll anslöt jag mig till en liten AW. Det var inte alls planerat, vi hamnade på Medis och så småningom på Soldaten Svejk, som jag aldrig varit på förut. Det var en otroligt trevlig kväll. När jag satt där vid vårt bord såg jag en man jag kände igen vid baren, och jag reste mig upp och gick dit.

Jag hade nämligen sett honom en gång tidigare, för kanske ett halvår sen. Men det var på Kungsgatan, jag var på väg till ett möte och jag hann inte ifatt. Men jag hade bestämt mig för att om jag såg honom igen, så skulle jag gå fram. Och det gjorde jag igår. Därför skriver jag nu, för jag känner mig rörd och omskakad, ledsen och tacksam.

Mannen jag gick fram till igår är den yngste brodern till en av mina bästa och mest speciella vänner, en man som hette Robert Weichbrodt och som gick bort 2006. Jag har inte sett brorsan sedan Roberts begravning, men jag kan fortfarande se hans förtvivlade blick framför mig, innanför ett sorgstelt ansikte. Paniken. Hur skulle han överleva sin bror.

Jag hade ingen tröst att ge. Kunde inte just då. Men jag har ofta tänkt på honom, precis som på Robert. Vi hade en speciell relation – som jag tror att alla som kände Robert hade – och jag tänker på honom ganska ofta. Han var otroligt intuitiv, hörde alltid av sig om något hände mig och visste det innan jag själv ens tänkt på att kontakta någon, inkännande och fantastiskt öppen med sina känslor. Ibland kunde det vara skrämmande, men om man vågade släppa taget var det en upplevelse man inte vill vara utan.

Han var rolig, kunnig, intelligent och vi kunde prata i timmar. Om allt möjligt. Han lärde mig massor om serier som var hans passion, han spelade musik som han ville att jag skulle få uppleva. Han gjorde flera blandcd-skivor till mig, tidiga 2000-talets blandband, alltid med egenritade konvolut och ofta med motiveringar i textrader. Det var en uppgift han tog på allvar. Han ritade av mig och skrev texter. Många texter, några om mig. Två av dem har jag fått, de andra vet jag bara om.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om Robert. Men hur jag än formulerar mig räcker liksom inte orden till. Jag kan inte göra en ordentlig runa över Robert. Kanske för att det känns som att han fortfarande lever inom mig. Men det finns många andra som har skrivit om Robert, bland annat Staffan på Staffars Serier, Andreas Stickler och Linda Skugge. Eller för all del, hans egen blogg som finns kvar. Och i blogrollen ligger min gamla blogg, som är övertagen av någon annan …

Jag är glad att jag gick fram till hans bror igår. Jag fick veta att hans familj och framförallt hans barn har det bra. Det känns väldigt bra. Jag har tänkt mycket på dem. Och jag är tacksam att jag fick lära känna Robert.

 

 

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

2 Kommentarer

  • Reply Annika 08 juni 2012 at 9:58

    Så fint skrivet. Tänker också på Robert ibland, även om vi inte alls hade samma relation som ni. Men han fanns där ett par gånger för mig, på nätet, och tröstade när tankarna var mörkta och förtvivlade. Han var en fin människa. Känns lite skönt i hjärtat att hans familj har det bra. Tack.

  • Reply Ny dag, nytt år - mitt 2012 » Carnebro 01 januari 2013 at 19:03

    […] Oväntat möte, hallrenovering, Lissabon. […]

  • Skriv en kommentar