Fysik

2 kilometer, baby!

14 maj 2011

Igår var det som vanligt dags för Löparutmaningen. Vi kör tre gånger i veckan. Och, det är rätt tungt och segt att komma upp på morgonen, särskilt en sån här vecka med några sena kvällar, bland annat på grund av Entreprenörsgalan.

Men när jag väl är uppe och kommer ut är det en sådan belöning. Frisk luft, all grönska, ljuset, fågelkvittret och just nu den ljuvliga häggdoften som sveper in allt. På vägen ut mot spåret finns en glänta med glasbjörkar där det blommar mängder av gullvivor i gräset. Att tre gånger varje vecka få möjlighet att uppleva naturen och våren är fantastiskt. Dessutom är det väldigt lite folk ute så tidigt, och vi som är det har snudd på börjat hälsa på varandra.

Igår morse kände jag mig stark, och ganska peppad, och bestämde för mig själv att göra ett försök på att springa 2 kilometer. Gången före hade jag gått från 1,5 till 1,6. Men för mig är det viktigt att ingen av gångerna jag är ute får kännas som ett misslyckande, så för mig själv formulerade jag det som att jag skulle satsa på att klara 2 km, men att allt över 1,6 var en vinst.

Jag sa också till brorsan medan vi gick mot spåret att jag ville prova att springa längre än 1,6. Vi brukar köra några gånger på en sträcka innan vi höjer nämligen. När jag klarat 1,6 och det var dags för den nya 400-meters sträckan, sa jag till honom att jag ville att han höll koll på 400 meter, men att jag kanske stannade tidigare ifall jag inte orkade. Självklart, svarade han.

Och så sprang jag. Sista hundra meterna var ren vilja. Men jag hade ju bestämt mig.  Och jag klarade av 400 meter till. När jag tar sista sträckan på våra springturer springer brorsan om mig de sista metrarna och håller upp handen så att jag kan springa ”i mål” och klappa till. Kanske låter fånigt, men jag gillar det och det känns bra. Trots att jag sprang de sista hundra meterna på ren vilja orkade jag ändå spurta och hoppa upp och slå till handen.

Och jävlar så bra det kändes.

Jag är så stolt och glad över mig själv!

Jag bevisar varje gång därute i spåret för mig själv att jag kan göra allt jag vill. Med rätt målsättning, rätt metod och rätt hjälp/stöd är faktiskt allt möjligt. Jag som inte trodde att jag kunde tycka om det eller klara det – jag gör det. Förstår ni hur stort det är?

Jag märker också av att det har förändrat lite av hur jag tänker. Hur jag känner inför andra utmaningar. Det är häftigt. Kanske har det med åldern och en del andra faktorer att göra, men jag känner mig lugn och glad mest hela tiden, och är helt medveten om det. Jag har dessutom hållit mig frisk länge nu. Jag är övertygad om att min löparutmaning är en bidragande orsak till det.

2 kilometer – helt underbart.

Lavendeln håller mig sällskap på balkongen när jag stretchar efter löparutmaningen

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

3 Kommentarer

  • Reply Annika 16 maj 2011 at 1:32

    Shit vad duktig du är! Jag sprang 5 min på löpbandet när jag värmde upp i lördags. Det kändes otroligt duktigt det med, även om det är i småpotatis i sammanhanget. Jag undrar om jag någonsin kommer att springa på riktigt? Tror det är detta att ha nån som peppar och springer med som är den stoooora skillnaden. Är lite avis på det.

  • Reply Malin 16 maj 2011 at 9:28

    Jag är grymt imponerad! Hurra, hurra, hurra! Du ska vara stolt över dig själv. :)

  • Reply Lennart 16 maj 2011 at 22:39

    Du är verkligen på g nu och jag tycker det är härligt med din mycket medvetna satsning och inställning. Sen tycker jag att Calles pepp och coachning är en riktig och viktig grundbult. Men det är trots allt du som flyttar fötterna och tar det där sista på vilja!! Jag är både glad, stolt och imponerad över vad du åstadkommit hittills och vad du kommer att åstadkomma det här året!

  • Skriv en kommentar