Fysik

Operation och sånt

04 juni 2014

Jahapp, det var ju ett tag sen jag uppdaterade här. Har hunnit med en barnfri sväng till Köpenhamn med bästa tjejerna, och att operera min högerhand för karpaltunnelsyndrom. Eftersom det gör det svårt att ta hand om mitt barn – får inte lyfta något tyngre än ett mjölkpaket, och absolut inte kontaminera bandaget genom att bada, mata, byta blöja etc – kommer vi nu att leva i symbios med Vs mormor för en tid.

Jag har inte fått karpaltunnelsyndrom under graviditeten, utan efter. Några veckor efter förlossningen fick jag ont i tummarna och handlederna, och ytterligare några veckor senare sökte jag läkare för det. Jag fick en lapp med en felstavad diagnos och rådet att läsa om det på nätet. Behöver jag ens säga att jag bytte husläkare efter det?

Nåväl, nya läkaren hjälpte mig först med handledsstöd och arbetsterapeut innan vi gick över till kortisoninjektioner som hjälpte mig att bli smärtfri. Det höll i sig i nästan fem månader, men under den tiden började jag tappa känseln i tummen, långfingret och ringfingret i högerhanden. Till slut bestämde jag mig för att ta upp det med diabetesläkaren där jag ändå hade en tid i mars, och fick med mig remiss till ortoped och neuromottagning.

Det bestämdes rätt snabbt att det var dags för operation av karpaltunnelsyndromet, eftersom jag fått besvär trots ortoserna jag burit för att lindra morbus de quervaintummarna. Innan operationen fick jag även göra en undersökning med elektriska impulser för att se hur skadad medianusnerven i handen är, som kallas elektroneurografi. Det var tack och lov en mycket tålmodig och barnvänlig läkare som utförde den undersökningen, eftersom V var med i rummet. Medan jag fick elstötar av varierande kraft i underarmen undersökte han allt noggrant, och när han blev missnöjd låg jag på britsen och sjöng sånger medan läkaren justerade elektroderna. Det kan vi sortera in under saker en aldrig trodde att en skulle göra innan en fick barn.

Hur som helst bekräftade undersökningen att mina besvär var så kraftiga att en operation var det enda rätta. Vilket läkaren sa att han förstod varför eftersom han såg att jag ”inte har några fina kontorshänder precis” när han skar upp handen. Ett rejält ligament eller ledband eller vad det nu var han skar igenom tydligen (jag hade fått en lugnande tablett så jag minns inte ordagrant). Så nu sitter jag och knappar ner detta med ett stort bandage om handen. Tack och lov börjar smärtan släppa allt mer, det där med att två alvedon skulle vara tillräcklig smärtlindring efter bedövningen säger jag pyttsan om.

Dessutom fick jag order om att höra av mig till ortopeden till hösten, för när karpaltunneln är läkt ska vi tydligen ta hand om mina quervain-tummar. Igår fick jag en ny kortisonspruta i vänster handled för att dämpa smärtan lite, särskilt nu som vänstern förmodligen kommer att bli överbelastad med höger i bandage. Tidigare har jag fått besked om att man inte ville operera tummarna, utan att det skulle gå över om några år när jag inte behöver lyfta mitt barn så mycket. Eftersom jag inte kan äta antiinflammatoriskt på grund av njurarna, och bara paracetamol som smärtstillande kändes det rätt nedslående att veta att det blir tre år till med värk – det räcker ju med mina dryga två med frusen skuldra – så det var ju en lite ljusning med den öppningen. Fast operationen är inte helt okomplicerad och har lång läkningstid så vi får väl se.

Lite övningar fem gånger om dagen i flera veckors tid ska visst göra susen för karpaltunneln, och som sagt, inte ta hand om mitt barn på ett tag. Det innebär även att inatt var första natten på ja, minst ett år faktiskt, som jag sovit helt ostört utan att vakna en enda gång. Konstigt nog känner jag mig inte som en ny människa utan ännu tröttare, helt orimligt.

Vad jag kanske vill ha sagt med det här inlägget är att det dröjer tills jag är tillbaka.Tror jag. Är visst lite svamlig. Men det är okej.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

1 kommentar

  • Reply Anna Viklund 27 juni 2014 at 17:45

    Hej! Snubblade på din blogg via barnakuten.se som hade en länk till ditt inlägg om BLW. Ville bara säga att jag hoppas läkningen går bra och att jag vet hur handikappande det är att ha det sådär medan man tar hand om ett barn. Jag inser nu vilken TUR jag haft trots mina problem! Jag fick karpaltunnelsyndrom runt v 31-32 av graviditeten och fick ortoser både till natt och dag. Jag har dessutom bara en hand så den var väldigt överansträngd. Någon sjukskrivning var det inte tal om fastän jag inte kunde hålla i en penna och kollegorna fick serva mig på jobbet. Jag fick höra ”det går ju över efter förlossningen”. Det gjorde det inte, utan det blev mycket värre. DÅ blev jag sjukskriven i 11 veckor. Tappade känseln i tre fingrar och hade fruktansvärd värk i hela handen och armen. Fick remiss till ortoped som inte ens tittade på handen utan direkt gav mig tid för ny ”uppföljning” efter en månad för att se om operation behövdes. Jag fattar ju att man drar sig för att operera på min enda hand men hade han tittat på handen och lyssnat på mig beskrivning av värken i tummen och känslan av ett blåmärke på skelettet vid tummens bas så hade det ju inte dröjt ytterligare fyra månader innan jag fick diagnosen Morbis de Quervain och kortisoninjektion. Kortisonet hjälpte mig massor och jag upplevde även att det lättade på besvären relaterade till karpaltunnelsyndromet (som också blivit sakta spontant bättre ändå). När det blev varmare blev jag sämre igen och gjorde också mätning av nervfunktion med stötar, men allt såg lyckligtvis bra ut – ingen operation behövs och jag har inga nervskador. Goda nyheter förstås men nu säger läkaren som din, att när jag inte lyfter, bär och sköter bebisen så mycket så kommer jag må bättre. Främst tror jag svullnad är mitt problem. Har du problem med det? Hur gör du i så fall för att få ner den? Jag har ödemhandske, den hjälper ganska bra men jag skulle vilja göra nåt mer drastiskt… Tack för (det långa) ordet!

  • Skriv en kommentar