Fortfarande tacksam, ett halvår senare

För ganska precis ett halvår sen skrev jag det här inlägget där jag reflekterade över vilken vändning mitt liv tagit. Jag punktade upp flera saker jag var tacksam över. Det är jag fortfarande och tänkte att jag såhär ett halvår senare kunde reflektera igen.

Livet har fortsatt att växa helt enkelt. Såhär i efterhand var det helt rätt beslut att flytta till Stockholm. Jag sa upp mig för ganska exakt ett år sedan. Även om jag saknar Göteborg i ett hörn av mitt hjärta, och framförallt mina fina, fina vänner därnere, så är Stockholm mitt nya hem.

Jag har mycket kvar att upptäcka. Och det har varit spännande 10 månader här. Jag har jobbat mycket, och utvecklats, men jobbat balanserat. Haft egen makt och kontroll över vad jag gjort och hur jag levt. Jag har lärt känna och umgåtts med underbara människor.

Ja, jag är fortfarande tacksam. Bland annat över det här:

• Jag har en fantastisk familj. Som jag älskar jättemycket.
• Mormor lever och min enda säkra semestervecka (jo, jag ska ha mer semester men vet inte när och hur) ska jag tillbringa med henne och mamma och förhoppningsvis få lite salt hud och vit sand mellan tårna på Ystads havsbad
• Jag trivs så otroligt bra i min lägenhet.
• Jag har ägnat en del av våren till att växa lite till. Jag har gjort flera saker som bidragit till att jag nu vet att jag faktiskt kan göra vad som helst, med rätt målsättning och metod. Och att det bästa sättet att komma framåt är att be om stöd. Den insikten och de framstegen med mig själv är jag så sprillans glad och oändligt tacksam för.
• Jag kan springa mer än 2 kilometer!
• Jag har börjat lära mig dansa salsa – och hittat tillbaka lite till danslusten i kroppen
• Jag får träffa intressanta och generösa människor lite överallt, både kunder, via jobbet, nätverk och privat
• Jag går regelbundet på Stampen
• Mitt jobb är ibland jobbigt, men för det mesta otroligt givande. Trevliga och bra människor, kunder som stimulerar, uppdrag som är roliga. Jag känner att allt det jag arbetat med och gjort tidigare har jag nytta av varenda dag på arbetet. Det är underbart.
• Jag vet vem jag är och vad jag vill. Det är riktigt fint.
• Jag är uppskattad och omtyckt. Det är också fint.
• Min bror. Vi jobbar ihop. Han är briljant på jobbet. Och han lär mig att springa, på det enda sätt som någonsin kunnat fungera för mig.
• Långa berättelser om monster. På knäna.
• Min fina, fina vän som träffat en man som förtjänar henne och gör henne lycklig. Precis som hon är, som alla borde älska henne. Och som ställer upp i vått och torrt.
• Jag har äntligen lyckat släppa den lilla del av ilska och bitterhet som pyrde i mig.

 

Livet är fint, helt enkelt. Så jäkla fint! Vad säger ni, ska vi göra om det här om ett halvår?