Idag var jag hos barnmorskan på MamaMia – jag går där också, men inte lika ofta, och det är för att få fokusera bara på bebisen och det som kommer, och inte sjukdomar – och hon mätte magen bland annat. Jag ligger precis på kurvan, eller ja, i starten av den med 22 centimeter i symfyndusmått.
Det mäter barnmorskan med ett måttband mitt på magen, från blygdbenet upp till kanten av livmodern. Det är ett mått de kommer att hålla koll på, eftersom det visar tillväxten, och det görs på alla kvinnor. Hittills har jag ett utmärkt mått, och livmodern sträcker sig någon centimeter ovanför naveln. Bra!
Min barnmorska på MamaMia, Lotta, tycker jag verkligen jättemycket om. Humor, närvarande, ödmjuk och uppriktigt intresserad. När jag kan uppleva att fokus på specialmvc ligger mycket på mått, kurvor, risker och mer kliniskt så känner jag med Lotta att jag kan uttrycka glädjen att vara gravid och att hon är med mig på resan. På ett annat sätt. Inte att SMVC är dåliga på något sätt, det är bra där med, men det är skönt att få ha båda.
När Lotta ska göra något med magen frågar hon alltid först om jag vill göra just den undersökningen, sen värmer hon upp händerna och så frågar hon om hon får ta på magen. Vilket hon ju självklart får, men de där små gesterna betyder mycket. Idag lyssnade hon också på bebisen, 130 i hjärtljud, och hon kände runt livmodern och efter bäbisen.
Utan att jag sagt något så sa hon: ”Det här var en pigg och vaken liten krabat, den är med på en gång!”. Och sen tyckte hon att magen är fin. Det säger hon säkert till alla, för de är ju det gravidmagarna, men jag blev glad.
För jag tycker ju att just min mage är finast av alla (och det häftiga nu som jag upptäckte igår är att man kan se en del av sparkarna utanpå. Inte en fot som sticker fram eller så, men att magen rör sig. Coolt!) . <3
