Preggo & barn

Magen vecka 36 och tillväxtultraljud

06 juli 2013
Magen vecka 35+6

Ja, då var det redan dags igen. Vecka 36, bilden tagen v 35+6, så imorgon går vi in i vecka 37 (36+0) bäbisen och jag. Från och med nästa måndag är det ”normalt” intervall att föda, vanligtvis sker förlossningen spontant mellan vecka 37 och vecka 42 hos de allra flesta. Då är bäbisen helt färdig för livet utanför magen även om den klarar sig redan tidigare med lite hjälp.

Man säger att en graviditet är 40 veckor lång. Jag sätter normalt inom citationstecken, för att det är så vanskligt att uttala sig om normala graviditeter. Det finns ingen som vet vad det är som exakt gör att förlossningen kommer igång, men enligt många böcker verkar det vara barnet som signalerar att det är färdigt att komma ut, och då sätter processen igång. Nåja, jag är ju inte helt framme vid det än, så här har ni veckans mage:

Magen vecka 36

Inte någon enorm skillnad precis, och jag tror att förklaringen kommer lite längre ner. Det man kan se är att magen har sjunkit lite, och det känns nog ännu mer än det ser ut. Bäbisen ligger med huvudet neråt som den har gjort ett tag, och den har sjunkit djupare i bäckenet, även om den inte är helt fixerad än. Det innebär att det trycker en del neråt, och bäckenbotten har mjukats upp gradvis under hela graviditeten.

Jag har ju ingen foglossning, men kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara. Ibland är det en lite obehaglig känsla när jag reser mig, som att en vattenmelon vill ramla ut. Dessutom trycker det en hel del på urinblåsan, så även om man inte är kissnödig känns det som att man kommer att kissa på sig. Det gör också att jag inte kan gå särskilt långt eller fort utan att få sammandragningar, när hela livmodern drar ihop sig och blir stenhård. Livmodern är just nu 35 centimeter hög, och går från bäckenet hela vägen upp under revbenen så det är rätt påtagligt när den drar ihop sig. Stannar jag och vilar, eller sätter mig, brukar det släppa.

Tillväxtultraljud och koll

Igår var jag på planerat tillväxtultraljud och barnmorske- och läkarkoll. Det var en läkare som gjorde ultraljudet och hon var mycket noggrann. När vi var klara och hon började räkna, så bad hon mig lägga mig igen så att hon kunde ta om värdena och dubbelkolla dem. Dels för att flödet i navelsträngen var otydlig, men också för att bäbisen var liten. Vid omtagningen fick hon bra flödesvärde, men bekräftat att bäbisen inte har vuxit som förväntat.

Hade bäbisen följt sin förväntade kurva skulle den ha vägt uppskattade 2 702 gram, men nu verkar den bara väga 2 284 gram. Det är en avvikelse på -15,5 %. Om ni minns att jag skrev tidigare, så vill man helst inte att diabetesbäbisar svänger mer än +15 till -15 %, även om normalspannet är 22 % +- på tillväxtkurvan. För min bäbis var inte det det primära, eftersom den legat på minus sedan tidigare, utan man tittade istället på ett deltamått, som talar om hur mycket avvikelsen har ökat i procent mellan ultraljuden. Är det över 10 % så börjar man vidta åtgärder, men i mitt och bäbisens fall är det 8,1 %.

tillväxtultraljud vecka 36

Dessutom hade bäbisen normal hjärtaktivitet, normala andningsrörelser – den låg och svalde fostervatten för fullt och viftade med händerna – normala fosterrörelser, och fostervattenmängden var normal. CTG-kurvan var alldeles perfekt hoppig med både sparkar och varierande hjärtljud av sig själv, så bäbisen verkar må bara fint därinne i magen. Jag är inbokat på ett nytt flödesultrajud nu på fredag, och förmodligen ett tillväxtultraljud nästa vecka.

Jag vet inte riktigt hur det blev, för läkaren ville ha ett tillväxtultraljud om två veckor (man ser inga förändringar på bara en vecka) men kallelsen jag fick sen var till ett flödesultraljud på fredag. I övrigt var allt bra, samma äggvita som vanligt blodtryck på 150/75 (det undre, lägre värdet är det viktiga) och magen mäter som sagt 35 centimeter. Jag har totalt gått upp 10 kilo nu. Inget är med andra ord alarmerande, men man vill ha koll på bäbisen och tillväxten såklart.

På tisdag träffar jag barnmorskan igen för ny CTG-kurva, blodtryck, äggviteutsöndring och så vidare. Vi ska också gå igenom förlossningsbrevet som jag har skrivit och förberett. Jag frågade henne om hur länge jag får gå om allt fungerar som det ska, om det är fram till BF innan man sätter igång en förlossning. Hon menade att de vill gärna att bäbisen ska vara kvar i magen förutsatt att allt är okej, till vecka 38+0, för att man vet att diabetesbäbisar ibland mognar andningsmässigt lite senare. Men att man inte nödvändigtvis låter en gå till fulla 40+0. Med andra ord kan vi eventuellt förbereda oss på igångsättning efter den 22 juli – men det är rätt många om, men och kanske till dess. Skulle det bli så är det bara drygt två veckor kvar!

Jag känner mig inte så orolig som förra gången något inte var helt som det skulle, och jag tror att det dels har att göra med att jag ser och hör att bäbisen mår bra vid undersökningarna, och dels att jag är så långt gången att bäbisen har mognat mer i magen. Men jag vill och vågar inte åka någonstans, utan vill vara nära sjukhus – om något skulle hända. Och ifall det sätter igång av sig självt. För det kan det ju göra också.

Så länge försöker jag knyta ihop de sista grejerna här hemma och förbereda, känns som att det är en del kvar och nu kanske bara två veckor dit. Men ändå, att börja packa en BB-väska känns heeeelt overkligt. Lite märkligt när magen är så stor ändå? Men när jag stryker över magen och bäbisen buffar tillbaka som svar övermannas jag av längtan efter det här lilla livet, och att få träffa personen som vuxit under mitt hjärta så länge nu. Snart.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

2 Kommentarer

  • Reply Béatrice Karjalainen 06 juli 2013 at 23:13

    Tänk vad tiden flyger fram. Snart har du en bebis i famnen. Känns ju som det bara var veckor sedan du berättade den glada nyheten.

    • Reply Anna-Carin 09 juli 2013 at 9:19

      Ja, det är inte klokt faktiskt. :)

    Skriv en kommentar