Semester, trångt och det senaste

Just nu befinner jag mig hos mormor på en liten weekendsemester. Jag hade inte räknat med att kunna åka nånvart med tanke på graviditeten och alla täta kontroller. Men så skickade mamma en videohälsning från mormor där mormor berättade att hon längtade efter att se mig och klappa magen.

Dessutom såg hon svullen ut, med högröda kinder, och är vid 87 års ålder inte jättepigg. Räknar med att inte kunna åka och hälsa på så snart efter att bäbisen är ute, så jag kollade av med SMVC om jag kunde åka ner till Ystad för några dagar. Med utskriven journal, koll innan och koll efter och noggranna förhållningsorder gick det bra. Lite synd att det varit ett riktigt skitväder, men det har blivit fina dagar ändå.

Jag har tack och lov också mått bra, även om jag är tröttare än förr. Däremot höll bäbisen på att skrämma ihjäl mig i fredags. Efter att ha sparkat lite på morgonen när jag åt frukost, var den helt stilla under dagen. Och nu snackar vi min utbrytarbäbis som sparkar mest hela tiden. Vid femtiden försökte jag med alla knep; drack kallt, åt choklad för snabb energikick, la mig ner stilla så man känner bättre, tryckte och bökade med magen. Kände bebisen sjunka undan när jag tryckte, men inte en rörelse tillbaka. Den brukar alltiiiiiid röra sig mot mina händer.

När jag väntat och väntat för att få effekt av alla åtgärder och inte vågat tänka den fruktansvärda tanken hela vägen ut, googlade jag upp numret till Ystads förlossning, för att få komma upp på koll, och precis när första signalen gick fram kom en spark så magen hoppade. Efter en stund kom några fler och lite bök.

Herregud. Skräcken. Lättnaden. Sen höll bäbisen igång hela kvällen och natten, och alla dagar efter det. Men fy.

Det märks att det börja närma sig. Det är trångt i magen, och det riktigt böljar i den när bäbis rör sig. När den sträcker på sig är det snudd på obehagligt, trycket mot bäckenbotten och revbenen samtidigt, aj. Lite tungt att andas då. Det verkar som att den börjar sjunka ner lite också, känner tyngden neråt hela tiden – vilket innebär att ständigt känna sig kissnödig. Och så får jag rejäla sammandragningar, förvärkar. Både när jag rör mig, och så att jag vaknar på natten. På natten gör de lite ont, men de kommer inte regelbundet och släpper efter ett tag. Ingen panik med andra ord, men lite övning.

Är förresten klar med mitt förlossningsbrev, och när jag kommer hem ska jag packa väskan så behöver jag inte stressa i sista stund. Idag är 35+2, så det är ju lite tid kvar men dagarna går fort. Särskilt när man är trött och otymplig, och inte får lika mycket gjort på en dag som förut …