Preggo & barn

Mamma, mansroll och feminism

10 januari 2014

Jag är feminist, om det nu skulle ha undgått någon. Jag är genusmedveten, och vill att alla barn ska ha hundra möjligheter istället för två. När jag blev gravid kom såklart tankarna om hur jag kan hjälpa mitt barn till så många möjligheter som möjligt, att slippa bli könad, och få växa in i och forma en könsroll som inte är så snäv.

När jag blev gravid var jag dessutom övertygad om att det låg en liten flicka i min mage, och jag funderade mycket på hur man som mamma kan hjälpa en dotter att ta plats, ta för sig, sätta gränser och så vidare. Sen gjorde jag rutinultraljudet, och jag fick komma tillbaka veckan efter eftersom de ville ha en bättre bild på blodkärlen runt hjärtat. Det fick de rätt omgående, så när det blev tid över vid undersökningen frågade jag lite försiktigt om man kunde se barnets kön. Läkaren berättade när hon försäkrat sig om att jag ville veta.

Trots att jag bestämt mig för att inte ta reda på det, och intalade mig att det inte spelade någon roll vilket kön det var bara det var ett friskt barn. Och det var nog bra att jag frågade, för det tog några dagar att vänja mig vid tanken på en pojke. Inte för att jag på något sätt längtade särskilt efter en dotter, jag trodde bara att jag skulle få en. Hade en stark känsla för att det var så.

Och. Här är jag nu. Med den ljuvligaste bäbis jag kan tänka mig, som råkar ha en snopp. Som jag vill ska få vara så mycket människa, bäbis och barn som möjligt och inte kön. Som ska få leka med dockor och bilar (men inte vapen, en annan diskussion) och ha färgglada kläder och kompisar av båda könen, och få gråta, vara arg, ledsen, glad, härlig, söt, stark, ja, sig själv med allt vad det innebär att vara barn och människa. Inte formas in i en tillvaro där saker och vad man kan göra, eller hur man är, är uppdelade efter tjejer och killar.

Hur gör man då, som förälder och feminist för att ge allt det till sitt barn? Jag tänker att en del nog kommer att gå av sig själv för mig för att jag är medveten, men jag kommer även att missa en hel del. Jag kommer att prata med, visa och välja åt mitt barn. Redan nu väljer jag bort de värsta könade kläderna i de flesta sammanhang, till exempel. Jag kommer att fortsätta läsa och läsa om bra böcker, bloggar och tidningsartiklar. Jag hoppas att jag kommer att lyssna på och se mitt barn som en människa före pojke, och göra upp med mina egna föreställningar och fördomar.

Den stora farhågan är nog inte jag själv, jag kommer att göra mitt allra bästa för att inte fastna i könsfällorna. Det är ju det andra, samhället, förskolan, skolan, andra föräldrar, andra vuxna, andra barn, vården och alla andra mitt barn kommer att möta som lever i och för fram cementerade könsroller. Den krocken. Jag vet inte om du har läst Det kallas kärlek av Carin Holmberg, men det har jag. Här finns en bra recension i tecknat format som sammanfattar hela boken, kolla in den. Det är just det här jag menar, men även på ett övergripande samhällsplan.

Hur gör jag för att hjälpa mitt barn? För att få honom att vara stark och bottna i sig själv, och samtidigt vara sårbar. Jag vet inte. Vet du?

Här är tre andra bloggare som skriver om samma ämne, med lite olika vinklar.

Nina Ruthström – Jag låtsas inte om könsrollerna

Oxhen – Pojkar

Enligt Ellen – att vara feministmorsa

 

Bilden kommer från Sharon Pruitt på Flickr, fri användning.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar dessa

Inga kommentarer

Skriv en kommentar