I fredags hämtade jag mina nya glasögon, och utmanade mig själv redan på lördagen. Jag bar dem i Stockholms folkvimmel hela dagen och på eftermiddagen postade jag till och med en bild på mig själv på Instagram och skickade ut på Twitter. Det är stort. Mycket stort. Att offentligt visa mig i glasögon. Det har jag inte gjort frivilligt sen jag fick linser för 20 år sedan.
Jag fick väldigt fin feedback, för att inte säga kärleksbombning, på Twitter med en massa #glasögonpepp, och av människor i min omnejd. Så pass att det faktiskt kändes helt okej. Förvånande nog. I söndags la jag ut samma bild på Facebook och hade glasögonen på igen. I måndags hade jag dem på jobb. Det är så stort så det hade jag aldrig trott att jag skulle vilja göra. Idag har jag också haft glasögon hela dagen.
Ja, det är med flit jag har matchat retrostilen på brillorna med lite bibliotekarielook: kofta och knut. :)
Vill ni veta det märkliga? Jag tycker faktiskt att glasögonen ger karaktär nu. Jag snudd på … ja, nästan trivs i dem. Det hade jag inte ens vågat hoppas på! Och, jag tycker att det är rätt skönt att ha glasögon på istället för linser. Även om jag har upptäckt att jag svettas på näsan när jag äter och de glider ner.
Kanske är det som en kollega sa idag, som har exakt samma känsla (och samma synfel som jag) för glasögon: man kanske behöver köpa ett par o-diskreta, och lite mer vågade glasögon och gå all-in för att komma över aversionen?
Det är häftigt att ha skapat och uppleva förändringen hos mig själv. Och utan er hjälp, kära vänner, hade det nog inte alls gått så här bra! Tack för det!
[…] Glasögon, Ökampen, funderingar. […]