Mellan 2003 och 2006 läste jag vid Mälardalens högskola, en kandidatexamen i Informationsdesign. När jag äntligen hittade den utbildningen, 25 år gammal, kändes det som att hitta hem. Det var ju det här jag var ämnad att göra! Den känslan var dock som bortblåst när vi kom till kursen Verbovisuell kommunikation och det var dags att stå framför hela klassen vid tre enskilda tillfällen och tala. Fy.
Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt. Vid första tillfället skulle man välja ut en bild och prata om vad man tyckte om den och varför i tre minuter. Vid andra tillfället skulle vi visa, instruera, hur man gör något, med hjälpmedel i fem minuter. Vid varje tillfälle skrev de som lyssnade tre kommentarer till framförander, två positiva och en förbättringspunkt. De lapparna samlades in och gavs till den som pratat, som fick mycket pepp och konstruktiv kritik att ta till sig och reflektera över.
Nerverna, alltså
Inför det här hade vi gått igenom presentationsteknik, retorik och tips för bra framträdanden. Nu var det dags att testköra. Min mage var i uppror, jag kallsvettades, händerna skakade, det blev helt blankt i huvudet och jag pratade så fort att knappt någon hörde vad jag sa. Jag hörde knappt inte heller vad de andra sa innan jag själv hade fått prata, så nervös var jag.
Första gången pratade jag om framsidan till Systembolagets tidning, med en vacker bild på rödvin. Andra gången hade jag tagit med mig ved och ris och tändstickor och visade hur man gjorde upp eld (utan att tända på, vi var ju i skolan). Inga som helst fel på idéerna – men så dåligt jag mådde. Jag funderade och funderade över det tredje tillfället, och hur jag skulle göra. Jag visste att vi skulle få presentera muntligt i varenda kurs som skulle komma, och det var ohållbart med min nervositet.
Förberedelser, förberedelser, förberedelser
Så kom dagen för det tredje tillfället, när vi hade tre minuter på oss att argumentera för något. Ett engagerat, övertygande tal, helt enkelt. Eller ja, inte alls enkelt egentligen. Jag hade förberett mig minutiöst med ett manus med logos, ethos och pathos, gjort minnesstolpar och talat om och om igen framför spegeln.
Och så hade jag bestämt mig. Jag bestämde mig för att jag skulle äga scenen och älska varenda minut av uppmärksamheten jag fick. De trettio ansikten som var vända mot mig skulle få känna mitt engagemang, de skulle få lyssna på något som de inte visste än att de ville lyssna på. De var mina vänner och jag skulle ge dem något bra.
Det tog inte alls bort nervositeten. Men vid det laget hade jag lärt mig att min darrande röst mest kändes i halsen och inte hördes, att inte hålla i papper så att händernas skak förstärktes, att jag blir helt blank i huvudet men ändå vet vad jag ska säga, att prata lite långsammare än vad som känns bekvämt.
Jag tog på mig ett par röda högklackade stövlar och knep ihop skinkorna för att få en bra hållning (beprövat tips från Lill Lindfors) och äntrade utrymmet framför tavlan i klassrummet med ett stort och så avslappnat leende jag kunde …
Varför skriver jag det här?
Det finns två svar på den frågan. Det ena är att Camilla Eriksson kontaktade mig – vilken underbar person hon är – och frågade om jag var intresserad av att läsa hennes bok Retorikiska – Om kommunikation i allmänhet och retorik i synnerhet och kanske blogga om den. (Vill du läsa mer om vad boken innehåller, besök Boken på Camillas blogg Retorikiska.) När jag läste boken, som är en måste-läsning för de flesta av oss faktiskt, var det just det här stycket som fick det att sjunga till i magen lite extra:
För att du är helt fantastisk
Det tog ett tag innan jag förstod storheten hos Alice Bah Kunke. Det tog ända tills jag hörde henne berätta om sin uppväxt i Smålands frikyrkliga skogar.
Den bit av historien som fastnat är den när hon springer in i huset och ropar på sina föräldrar för att berätta vad hon ska bli när hon bli stor. (Detta hände tydligen med mycket hög frekvens, och alltid olika yrken. Såklart. Denna gång var det astronaut.) Scenen som utspelas är att Alice störtar in i huset och ropar:
”Ulla, George – jag ska bli astronaut när jag blir stor!”Hennes föräldrar kommer inspringande från olika rum i huset, tittar på henne, tittar på varandra, tittar på henne och säger: ”Självklart.Du kommer att bli den bästa astronaut som någonsin funnits. Du kommer att bli NASA:s absoluta favorit. Du kommer att vara den första astronauten som går på Mars yta. För du är helt fantastisk!”.
Visst är det en fördel om du tar fram syfte, målgrupp och budskap först. Visst är det en fördel om du sedan, i en kreativ och ocensurerad process, tar fram dina argument för att sedan strukturera ditt framförande eller din skrift enligt retorikens klassiska struktur. Och visst är det en fördel om du lägger tid på att formulera dig väl innan du låter dina tecken dansa inför publik. Men det är inte det viktigaste du gör.
Det viktigaste du gör inför ett framträdande eller innan du lämnar ifrån dig en skrift är att du har bestämt dig för att du har gjort något riktigt bra. Att du är bra. Varför inte sikta mot stjärnorna och hävda att du är helt fantastisk? För det är du. Allt du behöver göra är faktiskt att våga låta resten av världen få se det. Precis som Alice.
Detta är utmaningen jag lämnar med dig.
Det var ju precis det som var min insikt. Att bestämma sig. I Camillas formulering för att du har gjort något riktigt bra. Att du är bra. Och våga låta resten av världen få se det. Jag formulerade det för mig själv som att jag skulle tycka att det var roligt att prata inför andra. Jag har något viktigt att förmedla och jag kan göra det bra.
Det är också mitt andra svar på frågan ovan: för att du kan göra samma sak. Bestäm dig! Läs Camillas bok, öva på presentationsteknik och hitta dina knep, lär känna hur din kropp reagerar under nervositet – för sanningen är att än idag, nu när jag är en kontrakterad föredragshållare gör min mage uppror, rösten darrar och det blir helt blankt i huvudet efter en dragning. Men jag vet att jag fungerar så, och det inverkar inte på min prestation. Jag är fantastisk ändå. Och det är du med!
Retorik – nödvändig kunskap
Jag vill verkligen rekommendera Camillas bok. Retorik kan låta som något trist och dammigt som de gamla grekerna använde. Det gjorde de också, men faktum är att det är ytterst användbart för dig, inte bara i arbetslivet. Som Camilla skriver: ”vilka argument du lägger fram och på vilket sätt du gör det står i direkt relation till hur framgångsrikt ditt budskap tas emot”.
Camillas bok är ingen akademisk kurslitteratur (även om den behandlar forskning), det är en lättläst, koncis, givande bok fullproppad med bra tips och verktyg som är lätta att ta till sig. Den är helt enkelt skriven för att användas och hjälper dig att ta fram din argumentation så att du säger rätt saker, till rätt personer, i rätt kanaler.
Camilla vill öka sannolikheten att du ska våga göra din röst hörd. Du behöver inte hålla föredrag som jag, men känn dig säkrare i varje situation som du behöver prata. Camilla tycker att ord är makt och därmed att retorik är grunden för demokrati, och det är en av anledningarna att vi är flera som sprider retorikiskan just nu. Titta gärna in hos de andra:
Fredrik Lyreskog på Wolber World, Per Robert Öhlin på Mine goes to eleven, Jerry Silfwer på Doktor Spinn, författaren Camilla Eriksson på Retorikiska, Micco Grönholm på The Brand Man, Jeanette Fors-Andrée på jeanettefors.se och så avslutar Camilla bloggstafetten om att minnet är bra men kort på Retorikiska.
Hur gick det för mig i mina röda stövlar då?
Det gick bra. Jag glömde bort lite av det jag hade tänkt säga, minnesstolparna på pappret flimrade förbi och jag stakade mig någon gång. Men, det jag kände efteråt var inte bara lättnad, utan snudd på eufori. Och en liten kvillring av ”jag vill göra det igen” i magen. Efter det vågade jag även tävla i bugg. Och nu vet jag att det knappt finns någon bättre känsla än att gå ut i rampljuset på en buggtävling!
Jag minns också de där övningarna med en viss fasa.
Allra mest minns jag vår klasskompis som inte fixade att genomföra övningarna för att hon var så rädd för att hennes stamning skulle förvärras. Hon slutade inte långt efter att kursen var slut, om jag inte minns fel.
Det var ju däremot inte så bra. Vi gick inte VVK samtidigt du och jag, jag läste den en termin innan. Men borde inte läraren ha låtit henne slippa eller gjort det bara inför en liten grupp hon kände förtroende för? Eller nåt annat.
VVK, vilka minnen. Jag visade hur man öppnar en konservburk, med två olika öppnare.
Borde verkligen färgkoda mina pärmar på jobbet :)
[…] 9 mars Jeanettefors kriskommunicerar om att se vissa tecken – Jeanette Fors Andrée 12 mars Carnebro filosoferar kring varför du är helt fantastisk – Anna-Carin Carnebro 14 […]
[…] Carnebro filosoferar kring varför du är helt fantastisk – Anna-Carin Carnebro 14 mars […]
[…] Carnebro filosoferar kring varför du är helt fantastisk – Anna-Carin Carnebro 14 mars […]